Man lär så länge man har elever

Avsked

2009-12-08T22:13:00.003+02:00

Jag satt på lunch med en kompis som funderade på vad som varit typiskt för det 00-tal som snart går till ända. Vi kom på allt möjligt, som take-away-kaffe och realityshower, och så lade jag till bloggar. Visst är det 00-tal om något att blogga?

Jag började blogga för att jag hade ett behov. Jag måste få ut alla de tankar som trängdes i mig som nybliven lärare. Det kändes skönt att sätta allt på pränt, och det var fräscht att göra det i ett format som tillät kommentarer. Jag älskade att blogga, det gjorde jag. Jag kan sakna den där känslan: åh, det här ska jag blogga om.

Nu har jag känt efter om jag skulle sakna bloggandet om jag lät bli en längre tid. Det var inte planerat att bli just nu, utan det slumpade sig så för att jag hade extremt mycket extraarbete på skolan, och bara ingen energi alls för något som helst utöver det. Och jag insåg att denna blogg har kommit till vägs ände. Jag läser mina gamla blogginlägg och tycker att jag har sagt allt redan. Jag är inte längre lika frustrerad över livet som lärare. Jag har inget behov av att skriva om något annat heller i ett offentligt forum. Så det är bara att konstatera: jag har sagt mitt. Nu stänger jag butiken.

Det enda jag kommer att sakna är er, ni som har kommenterat här och börjat kännas som vänner fast jag knappt känner er. Facebookar ni? Skicka ett mejl till majakatten snabel-a hotmail com om ni vill hålla kontakt där. Annars får jag bara säga: it was nice knowing you! Tack för alla roliga och insiktsfulla kommentarer under årens lopp.

Fula ord

2009-10-09T21:19:00.004+03:00

Mina elever svär ofta så öronen krullar sig, och jag blir faktiskt inte ens särskilt avtrubbad. Många av dem vet att jag alltid reagerar, så de ber om ursäkt nästan i samma andetag som de klämt ur sig ett invektiv.

Men i dag var det jag som svor, och riktigt illa. Jag har nämligen en tillvalsgrupp i drama som i sina bästa stunder kan vara hur duktig som helst, men vi har oddsen lite emot oss på fredag eftermiddag. Dessutom har jag länge misstänkt att flera av dem har valt kursen på fel grunder: för att de har hört om den av folk som gick den ett år då den leddes av en lärare som mest lät dem se på film, eller gå hem om de verkade trötta. Flera av dem är duktiga på att improvisera och ta risker, men flera av dem verkar också komma till timmarna med inställningen att det är ett tillfälle att slappa och jönsa med kompisarna.

Vi har pratat om förutsättningarna för en fungerande dramagrupp, gjort upp gemensamma spelregler och tagit talrika timeouts för att få bukt med olika problem. De kommer med en massa förslag på bättre arbetsro, som alla utgår från att de ska styras utifrån: slängas ut eller få en anmärkning. Jag försöker få dem att fundera på någon form av inre motivation, men tanken är främmande för dem. Kontentan blir att det tidvis händer alldeles bra saker på timmarna, men att jag ständigt får bryta, ta om och gripa in för att föra arbetet framåt. Och idag blev jag bara så himla arg till slut, så jag röt:

- Kan ni sluta med det där satans babblandet??!

Jag hörde någons viskning eka "Satans!!!" som om det var det sista de hade väntat sig att höra av mig. Och det kanske det borde vara. Ibland härmar jag deras vardagssvärande för att uppmärksamma dem på hur de låter när vart och vartannat förstärkningsord är ett könsord. Men det här var ingen planerad effekt, jag blev helt enkelt så rasande. Jag sade en del annat åt dem också, bland annat att jag just då inte visste om jag hade lust att undervisa dem längre. Till slut gick de på rast och så fortsatte vi under lite mer ordnade former. Stämningen förblev dämpad, men de var mer koncentrerade på arbetet än innan.

Om det här skulle vara en Hollywoodfilm skulle det sluta med att någon hade ställt sig upp och betygat att jag är den mest inspirerande dramaläraren ever, och att de från och med nu skulle göra sitt bästa. Så går det förstås inte till i verkligheten. De sade inte så mycket, och ingenting alls blev bättre av det här, tror jag. Jag tror å ena sidan att det är bra att kunna behärska sig, och jag är inte till freds med mitt utbrott. Å andra sidan anser jag att elever gärna kan få se människan i alla lärare. Och just den här människan är så himla trött på att undervisa drama med en grupp som (det kom fram i diskussionen efteråt) har gått och väntat på när jag ska dra fram dvd-lagret och låta dem chilla framför bioduken.

På något sätt måste jag komma till rätta med min egen irritation över ämnet och gruppen. Envishet har räddat mig många gånger tidigare, och jag har vänt många jobbiga situationer med klasser till framgång genom att helt enkelt insistera på att det ska gå. Men nu har vi en ond cirkel, och jag är riktigt glad åt att det faller bort en timme på grund av höstlovet. Jag känner inga som helst framgångsvibbar för min dramaundervisning just nu.

Fritt skrivande

2009-10-06T19:35:00.003+03:00

Jag testar ett nytt sätt att låta mina elever skriva fritt. De flesta vill ha så mycket fri skrivning som det bara går, så nu har jag gjort så här:

Jag skaffade böckerna Unjournaling och Yoga for the Brain. De är utmärkta böcker som ger massvis av konkreta uppslag till vad man kan skriva om, men de är förstås på engelska, så därav följande steg:
Jag plockade ut lämpliga övningar och översatte dem. Det blev tre sidor, med totalt 45 olika skrividéer.
Eleverna har alla fått ett ex av häftet med skrividéer och anvisningen att skriva alltid när de har en stund över på timmarna.

Jag har sagt till dem att de ska skriva mycket och att jag handleder dem alltid då de vill ha hjälp, men att jag inte bedömer varje text med en siffra. I stället tittar jag på hur de jobbar medan de skriver, och inför betygen får de plocka ut tre texter som de tycker representerar deras bästa resultat. Eftersom vi inte har haft betyg ännu så vet jag inte hur den delen kommer att fungera, men det har varit roligt att se hur ivrigt de har börjat skriva. Och på det här sättet fungerar det mycket bättre att konferera enskilt med någon som håller på att skriva, vilket känns mycket mer motiverande än att skriva en massa kommentarer till något som redan är färdigskrivet. Dessutom har jag numera alltid ett svar på den riktiga klassrumsklassikern: "Jag är klar! Vad ska jag göra nu?"

Inspirationen till att jobba just så här kommer från Writing Workshop, som är den bästa bok om praktisk skrivpedagogik som jag har läst på sistone. Det går också att komma långt genom att bara googla på "writing workshop". (Jag länkar nu till Amazon helt enkelt för att de har bäst info om böckerna, personligen har jag inte köpt dem där!)

Villrådig

2009-10-06T19:27:00.003+03:00

Jag har en to-do-lista. Alltid med mig. Den är faktiskt ett to-do-häfte, och att-göra-sakerna är graderade på fyra olika listor enligt principen 1 = måste fixas, annars dör jag, 2 = normalviktigt, 3 = bra om det blir gjort och 4 = kul, men ingen kommer att märka om det förblir ogjort. Så betar jag av listan uppifrån, och det här håller mig flytande, levande och vid mina sinnens fulla bruk.

Nu har det uppstått ett litet problem, bara. Jag har varit så orimligt effektiv så jag har betat av typ allt! Förra veckan var listorna flera sidor långa och jag trodde jag skulle få krupp. Nu är de nästan tomma. Flera punkter består dessutom av väldigt enkla uppgifter, typ "sätt fram låda för inlämnade böcker i biblioteket". Om jag pressar lite så har jag snart en tom lista! VAD ska jag göra då??!

Bra arbetsmiljö

2009-10-05T18:49:00.003+03:00

En elev som jag inte undervisar, men som jag kommer att ha i en tillvalskurs senare i år, frågade om den kursen kommer att hållas i mitt klassrum. Jag sade att jag inte vet, men att det troligen är så. Eleven svarade längtansfullt:

- Jag hoppas verkligen det. Det här är det finaste klassrummet i hela skolan.

Jag kommer att leva länge på det där. Mina små blommor, min matta (emot brandskyddsreglerna, hu ...), mina pinaler och grunkor -- de gillar det! Just nu filar jag på ett klassrumssoundtrack, att ha på rasterna. Det här är en av mina favoritlåtar, så den kommer med på skivan:

Status update

2009-10-05T17:39:00.002+03:00

Jag får lite prestationsångest när jag inte har bloggat på länge. Så där som att jag borde ha ett särskilt djupsinnigt blogginlägg att ernbjuda, när jag nu varit tyst så länge. Dessvärre beror min tystnad inte på att jag har finslipat några teser som ska slå er med häpnad. Det har helt enkelt bara varit för mycket. För mycket elevärenden, för mycket administrativt elände, för mycket ordnande av program utöver den vanliga undervisningen, för lite tid för att undervisa bra, men timmarna går ju inte att skjuta upp för det. Lägg till ett sjukt barn, och det blir no bloggity.

Men trots det så känns det som att jag gör saker. Alltså gör som i åstadkommer sådant som är betydelsefullt. Under utlandsresan besökte vi en skola som arbetar enligt en särskild pedagogik, och jag har provkört en del av deras metoder sedan dess. Perspektivet är kort, men det har redan hänt saker i klassrummet. Fler som jobbar, mindre tjafs, större självständighet. Och så har jag läst ett par böcker som har gett mig idéer och fått mig att pröva lite nya system. Nya arbetssätt för eleverna, nya sätt för mig att bedöma dem. Mer om det i senare inlägg.

En riktigt bra dag

2009-09-09T21:34:00.004+03:00

Idag har jag haft en sådan där sanslöst bra dag på jobbet. En sådan där som ingen i lärarrummet vill höra om, för man framstår bara som en pretentiös och självgod stropp. Så nu blir det bloggläsarna som får ta del av min hybris!

Jag vet förstås att jag inte på något sätt är världens bästa lärare. Men just i dag kände jag mig som det. Flyt, flow, kalla det vad ni vill, men jag hade fanimej just det i klassrummet i dag. Det fanns alla ingredienser för något helt annat, för jag hade tre timmar på raken som kunde ha gått åt skogen: dubbeltimme med klassen-som-alla-fasar-för och efter det en timme med största-och-pratigaste-klassen. Men det rockade. Fasansfulla klassen åt ur min hand. De jobbade så hårt så jag inombords var alldeles matt av lycka, för som lärare blir man lite lycklig när man har en hel klass on task och det enda som hörs är pennors raspande och dämpade diskussioner om uppgifterna (det här är annars en klass där det som hörs vanligen är djungelvrål). Stora pratiga klassen hade jag en hemsk timme med igår, och på något underligt och magiskt sätt gick det till så här i dag: jag sade till dem att vi inte ska ha fler sådana timmar utan att de ska jobba bättre, och så gjorde de det. Det kan ju inte ha varit det, men lite så kändes det.

Om jag nu verkligen var världens bästa lärare så skulle jag förmodligen kunna säga exakt vad jag gjorde som fick det att bli så här bra. Dessvärre har jag bara teorier. Det måste ju vara en kombination av många saker som råkar bli rätt? Bra uppgifter, logiska instruktioner, lagom balans mellan uppmuntran och stränga blickar, rätt tid på dagen, lyckliga stjärnor? Jag känner mig omåttligt tillfreds med min dag, men jag vet att vara lite ödmjuk också för det enda som är säkert i en högstadieskola är att i morgon kan allting vara helt annorlunda. Men jag tänker suga på den här karamellen i dag och tillåta mig att känna mig som världens bästa fröken ett tag.

Hoppas ni hade en bra dag i dag!

Vill jag leka med dig?

2009-08-28T18:17:00.002+03:00

Facebook föreslår nya vänner för mig. Idag tycker den att jag ska bli vän med en internationellt känd finlandssvensk skådespelare (vem i all världen är vår gemensamma kompis?) och en kille som jag hånglade med när jag var fjorton och vars existens jag hade förträngt totalt (patetisk typ som var med i en mycket förglömlig film för hundra år sedan och fortfarande använder sitt filmnamn på FB). Dessutom ploppar en massa före detta elever upp. Snart måste jag gå nån kurs eller nåt, för att få ordning på hur jag ska förhålla mig till hela fenomenet.

Jag vill ha blommig falukorv

2009-08-13T00:04:00.004+03:00

Kan någon hjälpa mig med mitt senaste i-landsproblem? Jag lider svårt!

Det är så här: Jag älskar avocado. Älskar riktigt mycket. Men jag har också Principer I Mataffären. Och nu krockar de här två sakerna. För jag har två Grönsaksprinciper. Numro ett: Inte köpa någon grönsak som är odlad utanför Europa (regeln kan tummas på för saker som helt enkelt inte växer i Europa, men jag gillar det inte). Numro två (och här tummar jag inte): Inte köpa någonting som kommer från Israel. Och då uppstår ett avocadorelaterat dilemma. All avocado som jag har hittat är antingen från Syd-Afrika eller från Israel. Jag skulle möjligen kunna intala mig att Israel är en del av Europa (se schlagerfestivalen!), men det spelar ingen roll för jag bojkottar dem tills de slutar bojkotta palestiniernas människovärde. Så jag kan inte köpa avocado.

Några frågor för er att grunna på är alltså om det finns något så där lite semi-europeiskt land som exporterar avocado, eller om det finns någon bra ersättare för avocado. Vad ska man ha i sallader och mackor för att få så där krämig men ändå fräsch smak? Ska jag kanske bara shut up and suck och börja älska kålrot i stället? Är det hyckleri att köpa te och quinoa och kaffe och jag vet inte vad som åkt båt från Syd-Amerika, men nixa grönsaker med motiveringen att det finns mer närproducerade alternativ? Måste jag övergå till korngryn och lindblomste?

Nu får ni börja diskutera!

Mörkare tider är på väg

2009-08-05T15:31:00.004+03:00

Det är ännu sommar, men man kan känna av en viss övermogenhet i solvärmen. Ett förebud om höst. Idag upptäckte Bu att det fanns massor av röda rönnbär i ett träd ute. Glatt utropade han:
- Titta mamma där i trädet! Pumpor!

Det är en gåta hur han ens vet vad en pumpa är. Det är inte ofta man ser dem, men de måste odlas någonstans, för under recessionen i början av 90-talet minns jag att picklad pumpa var en stående ingrediens i salladerna som serverades till skollunchen. Kinakål och picklespumpa, dag ut och dag in. En skarp smak av ättika och socker, som spädde ut de ständiga korvsåserna och makaronilådorna.

Skolmaten har fått utstå mycket kritik de senaste åren, men åtminstone salladerna har brukat vara varierade och tilltalande. Om det nu ska sparas (ännu mer) i skolvärlden framöver, i takt med att ekonomin åker utförsbacke, så får vi väl se om vattenmelonskivor och majs åker ut och ersätts av pumpa igen.

Win-win situation

2009-07-16T22:19:00.002+03:00

Bu tycker som sagt inte om grönsaker. Han är inte alltid så pigg på att gå och lägga sig heller (ni märker vilket otroligt normalt barn vi har begåvats med), och ett trick som barn kan köra är ju att påstå sig vara törstiga eller hungriga när John Blund hotar. Bu är inget undantag, och så här gick det till i kväll. Scenen var Bus sovrum, efter läggdags.

Bu: Mamma! Bu unge! (Mamma! Bu hungrig!)

Jag: Jaså? Du kan få gurka.

Bu: Nää ... inte gucka?!

Jag: Om du är hungrig så kan du få äta. Gurka.

Bu: Öhm ... Gucka ba idé! (Gurka bra idé!)

Jag hämtade gurka i köket, medan jag skrattade i skägget åt hur listig jag var som skulle få honom att äta en grönsak. Bu väntade i sängen, medan han skrattade i skägget åt hur listig han var som skulle få stanna uppe fem minuter längre.

Jag: Här! God god gurka!

Bu [tar mikroskopisk gurkbit och tuggar misstänksamt]: Gucka ... Hmmm.

Efter en stund spred sig ett saligt leende på gurkmunnen, och han vände sitt lilla änglaansikte mot mig med ett:

Mamma! Gucka DOTT! (Mamma! Gurka gott!)

Jag läser

2009-07-16T14:46:00.004+03:00

Titta där! Till höger! Jag har läst böcker! Innan jag dör måste allvarligt talat vara en av de bästa ungdomsböcker jag har läst. Baksidestexten låter som värsta dussinpotentialet: 16-åriga Tessa har leukemi, men innan hon dör ska hon beta av sin lista med drömmar, av vilka att förlora oskulden är först på listan. Men boken har ett verkligt djup och ett språk som är så fräscht och nyskapande och fritt från klyschor att man häpnar över att det är en debutbok. Jag är otålig att få se vad mina elever ska tycka. Hoppas den kommer ut i pocket.

När jag gick i högstadiet (eller kan det ha varit sexan?) var jag galen i en bok som heter Missne och Robin, av Inger Edelfelt, tror jag. Jag är lite sugen på att leta fram den och se om den håller. I fjol läste jag Neil Gaimans Coraline med sjuorna, och det var en fullträff, men nu kom den som film, och jag vet inte om jag vill ta den när det finns en risk för att många varit och sett den på bio. Det är svårt att hitta böcker som passar sjuor.

Grönsaker

2009-07-15T12:04:00.004+03:00

Jag har en fäbless för vissa romantiska tillbaka-till-naturen-idéer. Som det här med att odla sina egna grönsaker. Jag hade mitt första trädgårdsland som barn, och sedan dess har jag alltid drömt om att vara mer eller mindre självförsörjande. När Bufamiljen blev med sommarstuga för några år sedan var det alltså klart att jag skulle bli minst månskensbonde.

Spola framåt några år, förbi svettiga grävtalkon och jordförbättring, lyckade och mindre lyckade grönsakssorter (zucchini går alltid, gräslök är en plåga att förså, rädisor måste vattnas hur mycket som helst) och en imponerande samling olika verktyg att tävla mot ogräset med, och jag har kommit till en insikt: man kan inte ha Det Perfekta Trädgårdslandet på en sommarstuga. Det Perfekta Trädgårdslandet kräver daglig närvaro från april till minst augusti. Efter denna sommar, då jag har fyra morötter på de fem sträckmeter morötter jag sådde, och då tjugo omsorgsfullt försådda och utplanterade broccoliplantor försvann spårlöst trots att de hade fiberduk, så har jag kommit till vägs ände. Sorry trädgårdslandet, det är inte dig det var fel på utan mig. Nästa år blir det gräsmatta och perennrabatter på dig.

För att fortsätta på grönsakstemat så har jag ett grönsaksvägrande barn. Om det inte är potatis så vill han inte ha det, punkt. Frukter är okej om det är äpple, päron eller banan, allt annat är blä. I höst börjar han på ett dagis som enbart serverar vegetarisk mat. Haha. Jag gömmer spenat i pastasåser och narrar i honom morotsjuice ("Ta lite saft!") i hopp om att det kanske ska göra något med hans undermedvetna. På dagis kan man väl hoppas på exemplets makt? (Vi har inte valt dagiset på grund av dieten, det bara råkar sig så.)

Slutligen, eftersom jag lär köpa grönsaker i affär i fortsättningen: Om det nu är högsommar och Finland torde vara fullt av fortfarande verksamma bönder, varför i all världen har min lokala S-Market plastinsvepta släpärter från Kenya och sparris från Peru i grönsaksdisken?

Bu prövar på att vara elev

2009-06-17T20:14:00.002+03:00

Jag bytte nästan jobb

2009-06-17T13:15:00.002+03:00

Ett litet tag såg det ut som att jag eventuellt skulle vara borta från skolan nästa år. Jag blev uppmanad att söka platsen i ett projekt, som skulle ha inneburit tjänstledighet och andra uppgifter (skrivbordsarbete, och för övrigt en i mina ögon närmast astronomisk lön). I undervisningsvärlden händer det inte direkt varje dag att man blir sådär typ draftad, så jag tyckte allt det var lite småspännande att gå på intervju. Det var också en alldeles intressant intervju, framför allt för att jag insåg att jag a) är hemskt finlandssvensk och b) inte verkar ha så värst bra självkännedom.

Med a) menar jag att jag blev intervjuad på finska och jag kände mig typ som Charlie Chaplin. Liten, fnissig och nervös. Intervjuarna var så ... allvarsamma. Bara satt där och liksom tittade på mig och pratade så häääääär långsamt. Kanske det beror på att det korrekta (syd)finlandssvenska beteendet i en lite stel situation är att göra vad man kan för att lätta upp stämningen, vilket inte verkar vara fallet på finska. Det är inget fel på formella situationer, men jag märker hur sällan jag utsätts för dem i min lilla ankdam.

Nåja, jag spårar ur här. Det där var bara a). B) var min insikt om att jag hade struntat i att fundera på vad jag verkligen vill. Alla som hörde om jobbet sade att jag absolut skulle söka och att det var alla tiders chans. Och jag sticker inte under stol med att jag var rätt så smickrad av hela situationen. Men under intervjun blev jag påmind om att jag ju verkligen inte är den teoretiker som man ska vara för att sitta vid ett skrivbord och forska i saker. Visserligen är jag organiserad till tusen, men jag är alldeles för otålig för nio-till-fem-jobb. Det vet jag ju. (Det kan ha varit den astronomiska lönen som tillfälligt fick mig att överväga om jag inte trots allt gillar kontorsjobb ...) Där satt jag och sade att jag passar bra för jobbet, allt medan jag tänkte "Men vad säger jag? Det stämmer ju inte alls!"

Hur som helst, saker har en tendens att ordna sig. Jag bestämde mig för att tacka nej till jobbet om jag får det, men de visa finska intervjuarna insåg väl också att de inte ska ha en otålig liten Charlie Chaplin i sitt gäng, så de valde en annan sökande. Mycket skönt. Nu kan jag fortsätta med det som faktiskt är det roligaste som finns: att vara högstadielärare! Och framför allt: njuta av det ändlösa sommarlov som ligger framför mig!

Nu börjar det kännas lite sommar

2009-06-09T10:44:00.003+03:00

Nu börjar det sakteligen kännas som sommarlov. Jag har ägnat mig åt sådan lyx som jag inte har orkat med eller haft tid för på hur länge som helst: jag har sytt kläder åt Bu, läst böcker och surfat. Jag har till och med vågat aktivera mitt konto på Facebook igen. Det känns som att livet återvänder. Tidigare år har det inte känts så här svårt att komma loss från jobbstressen, men tidigare har jag ju inte haft barn, eller så många tunga förtroendeuppdrag som jag har haft i skolan i år. Puh.

Europaparlamentsvalet var ju ... intressant, kan man väl säga. Det händer rätt ofta att Bupappan och jag raljerar lite över våra landsmän i all deras finskhet, men just nu förtvivlar jag lite över finskheten. Att folk går man ur huse för att rösta på Timo Soini och hans gelikar hänger förvisso samman med en trend som syns även i andra länder, men det tröstar ganska lite att vara trendig i sådana här sammanhang. Visserligen gläder jag mig åt att SFP behöll sitt mandat även om jag personligen inte röstar på dem, utan på De gröna som, hurra hurra, ökade till två mandat. Men VF förlorade sitt mandat. Och vattenbuffeln Soini åker till Bryssel. Är det förmätet att hoppas att han kanske inte kommer att göra stor skillnad där?

Jag har för övrigt en massa ungdomsromaner på hög nu, och ska äntligen hinna läsa dem. Jag minns när alla elever frågade om jag hade läst Harry Potter. Nu gäller frågan om jag har läst Stephenie Meyers vampyrserie, så det är på tiden att jag uppdaterar mig. "Alla" läser Meyer just nu.

Ze liittle chef in ze kitchen

2009-06-04T23:10:00.002+03:00

Han skar korven med stor precision. Efter det choppade han morötter, selleri och purjolök åt mig. Ett ganska användbart barn har vi fått.

Sommarlovet börjar

2009-06-01T22:51:00.002+03:00

Jag valde presens i stället för perfekt med flit i rubriken. Det känns som att övergången till sommarlov är väldigt utdragen i år. Redan för tre veckor sedan gick jag så mycket på reservtanken så jag förundrade mig över hur jag skulle överleva. I lördags på avslutningen kändes det högtidligt och fint, men inte alls som ett slut. I dag har vi haft planeringsdag hela dagen. På onsdag ska jag in till skolan och instruera en ny kollega samt städa skrivbordet. Jag har absolut inte skakat av mig jobbkänslan ännu. Det kommer väl.

Stafettkarnevalen

2009-05-23T18:03:00.001+03:00

Det regnade. De sprang. Jag frös.

Men musiken var kanonbra! (Faktiskt var den så bra att det måste ha varit playback. Men vad gör det när de ändå skötte mellansnacket på klingande finlandssvenska?)

90 portföljer är bedömda

2009-05-23T10:37:00.003+03:00

För att den här dagen inte bara ska vara misär på grund av min motvilja för allt som är sport och massevenemang, så pressade jag mig hårt denna morgon. Och nu är alla portföljer bedömda!

Vänta, jag måste få säga det en gång till. Så stort är det: Alla portföljer är bedömda.

Det är synd att jag inte röker, för annars skulle det här vara ett tillfälle att gå ut på cigg, liksom. Fast det antyder förstås att det skulle ha varit så himla skönt att bedöma 90 slutarbeten, och det är det faktiskt inte. Men man känner sig ganska uttömd, om ni förstår hur jag menar.

Nu ska jag äta misosoppa med tofu och shiitake innan jag åker till Olympiastadion. Det kunde ju vara en idé att fortsätta med den här semiveganhälsospurten som jag plötsligt fick för mig i ett anfall av total späkning? Man kanske blir klok och vacker av den?

Kan man tvingas ha roligt?

2009-05-23T08:06:00.003+03:00

Just nu sitter jag här och hatar min arbetsgivare (staden, inte skolan) som har bestämt att alla måste gå på Stafettkarnevalen. Ska vi se hur många orsaker jag kan komma på till att det är en dålig idé?

Det regnar! Okej, det kunde väl inte utbildningsverket veta när de fattade sitt beslut om att alla deltar, men det regnar trots det.
Eftersom det inte var någon hemlighet att det skulle regna, gick jag och investerade i kläder som ska hålla mig torra. Fucking 95 (nittiofem!!!) euro kostade ett par byxor som ska hålla mig torr. Jag kunde förstås ha köpt vuxengalonisar från Rukka, och kommit undan lite billigare, men knäppa jag ville ju alltså ha något som man inte svettas i.
Det är lördag, för tusan. Jag vet, jag vet, vi fick ledigt på skärtorsdag i stället och det var hur bra som helst, men det är dålig tajming att kommendera lärare på jobb lördagen före betygsgivning. Man kanske har något litet kvar att rätta, till exempel.
Mina elever har ordnat massflykt från tillställningen. Alla som bara har kunnat, har kommit med små lappar om hur de "behövs" på landet eller "måste" åka och hälsa på någon släkting. Hah. De gör precis vad vilken vettig människa som helst skulle göra, men jag missunnar dem det, för jag kan inte göra detsamma.
Jag motsätter mig hela principen att sportevenemang ska vara obligatoriska. Eller vänta, jag kan ändra mig på denna punkt när staden också bestämmer att det ska vara obligatoriskt för alla att delta i Kulturkarnevalen.
Jag har inga rosenröda Stafettkarnevalsminnen från min egen skoltid. Vissa minns ju med värme hur kul de hade det där när de själva var lågstadieeelever, men jag minns det här: Pyttelilla byskolan där jag gick på åttiotalet. Vår rektor som sade till oss hoppfulla som ville åka till Stafettkarnevalen: "Nej, ni är inte tillräckligt bra. Vi skulle inte klara oss. Det är ingen idé att åka om man inte har chans att vinna." Japp, han sade så. (Läsare som till äventyrs inte är bekanta med Stafettkarnevalens ideal kan läsa in sig på saken här.)
Sade jag redan att det regnar?
Sade jag redan att det är lördag?

Grrr.

Bedöma portföljer

2009-05-16T10:34:00.003+03:00

Jag har betat av två klassers portföljer! Jag är duktig! Egentligen är det inte alls hemskt att bedöma portföljer, för de är så bra. Det här är absolut det bästa med hela året: att slå sig ner med arbeten som är personliga, grundligt gjorda och som i många fall ger en små ögonblick av pedagogisk nirvana. Det tar tid, men det känns som att det här är vad jag har jobbat för hela året: dessa portföljer.

Ofta när jag läser didaktisk litteratur grips jag av något som är ett mellanting mellan halleluja och magsyra. Böckerna är alltid fulla av samarbetsvilliga och insiktsfulla elever som når oanade höjder i sitt sökande efter kunskap och personlig utveckling. Man vill så gärna tänka att sådant kan ske i ens klassrum, men har så svårt att föreställa sig hur det ska ske till exempel i 7X där ingen vill samarbeta eller 8Y där arbetsro är en nåd att stilla drömma om, för att inte tala om 9Z där ... ja, ni förstår.

Men så kommer maj månad, och portföljerna. Och all insikt som mina elever gömmer i sina små pärmar. De reflekterar över sig själva som språkbrukare. De granskar sina arbeten från året och säger allt det där som står i den didaktiska litteraturen: När jag läser det här från hösten så ser jag hur jag har förändrats, blivit bättre, lärt mig mer. En text är aldrig riktigt färdig, va? Nästa år vill jag skriva om den här och se hur den blir då. Jag är nöjd med mina mål. Nästa år vill jag ... Och de har ju inte läst böckerna, de vet inte att det här är det som de förväntas säga. De har verkligen fått insikter. Och jag blir så glad, både för dem och för mig. Vi har jobbat bra i år igen.

Nu pressas de sista dropparna

2009-05-14T17:05:00.003+03:00

De här sista veckorna före sommarlovet är ett skruvstäd. Jag har förbrukat all energi och går på reservtanken, känns det som. Det kanske bästa med portföljerna är att de sysselsätter eleverna under ett antal lektioner innan de ska lämnas in, och på det sättet behöver det inte bli pinsamt uppenbart hur slutkörd jag är. Om jag var tvungen att förbereda lektioner nu så vet jag inte hur det skulle gå.

På måndag måste niornas betyg vara klara. Bu och Bupappan har flytt fältet till sommarstugan för att undslippa det värsta. Jag har laddat upp med en massa veganmat från Ruohonjuuri -- på något sätt känns det som att man blir skarpare i hjärnan av misosoppa och marinerad tofu. Nu ska jag bedöma nior.

Inför portföljerna

2009-04-27T07:26:00.002+03:00

Det är inte mycket kvar av terminen. I morgon sätter niorna igång med sina portföljer, som är deras slutarbeten i ämnet. Alla årskurser gör portföljer, men niorna är först ut för de ska ha betyg tidigare än alla andra.

Jag är rätt spänd på hur det ska gå för dem. De har inte gjort portföljer tidigare år, eftersom de har haft vikarier som inte har tagit till sig just den biten av läroplanen (jag är lärare nummer fyra för dem under deras högstadietid). Hela året har jag förklarat för dem att de måste spara sina arbeten för att kunna göra en portfölj. Jag har förklarat för dem att en portfölj är en samling av ens bästa eller intressantaste arbeten, som ska visa hur man har utvecklats under året. Jag har skrivit med stora bokstäver på ett plakat att de ska spara allt. Jag har gett dem mappar att spara arbetena i. Jag hoppas ni håller med mig om att jag har gjort vad jag kan, om man nu inte räknar att jag skulle ha kunnat mejla deras föräldrar och berätta vad vi håller på med, vilket jag inte har gjort.

I morgon sparkar jag igång dem med detaljerade anvisningar om hur portföljen ska sättas ihop. Just nu grunnar jag mycket på vad jag ska säga till dem som kommer att säga "men jag har inga arbeten kvar!". Jag vet nämligen att jag kommer att få höra det från mer än en. Det här är en klass som inte tar till sig anvisningar i just någon form, vare sig de är skriftliga, muntliga eller skedmatade, och jag skulle inte alls bli förvånad om många av dem med kraft kommer att påstå att de aldrig förr sett plakatet på dörren där det står SPARA DINA ARBETEN.

Vad tycker ni? Så stressad och trött som jag är den här tiden på året så är förstås min ryggmärgsreflex att säga "men skit för dig då, pucko, har du inte fattat ett barr??!", men om vi nu ändå håller i minnet att jag i grunden är välvillig och gärna ser dem lyckas?

Kom ljuva sommarlov

2009-04-15T07:06:00.002+03:00

Jag är så trött på mina nior! De vrider sig i något slags kramper som måste vara grundskoletidens dödsryckningar. Det är total regression och absolut oförmåga att göra något av värde, de vill bara tönta sig och gnälla. Ja, inte alla, men rätt många och naturligtvis de ljudligaste. De som utgår från att om jag har gripits av leda och olust inför den jobbiga och osäkra framtiden som väntar mig, så måste alla andra också få ta del av mina plågor dagligen och stundligen.

Jag förstår att det är jobbigt att vara femton, annars skulle jag inte jobba i högstadiet. Men samtidigt är det oerhört frustrerande att inte kunna jobba med en klass. Det enda som funkar för mina nior just nu är arbetsblad. Arbetsblad! Jag har väl för fasen inte pluggat mig till utmärkta insikter i pedagogik för att sitta och producera arbetsblad! Men det är det enda som går. Då jobbar alla individuellt och de som har ambitioner får något gjort, medan de som lever ut sin olust gör minst skada för resten av klassen. Jag blir bara så trött på det. Jag har väl ambitioner jag också. Jag vill diskutera med dem. Just nu är det bara omöjligt, när tiden tas upp av diskussioner på nivån "Men jag kan inte börja jobba, fattarduväl, när jag inte har någon PENNA!!!" och "Alltså ska vi se på film? Men JAG vill inte se den där filmen!!!".

Stentvättat

2009-04-01T09:04:00.004+03:00

Jag pratade med en elev om modet när jag gick i högstadiet (ja, de frågar faktiskt om sådant ibland!) och då nämnde jag stentvättade jeans. Hon visste inte vad det var eller hur de såg ut, så jag försökte beskriva hur tyget såg ut och så förklarade jag att de kallades stentvättade för att man använde stenar till att slita tyget.

Eleven ifråga stirrade misstroget på mig och frågade förnärmat: "Är det där något du hittade på för att se om jag tror på precis vad som helst?" Och jag kan nästan hålla med henne. Vem kom på att stoppa tvättmaskinen full av stenar och köra sina jeans i det? Och vi tyckte faktiskt att det var jättesnyggt också. Googla stonewashed jeans och njut!

Stentvättade jeans syns för övrigt ingenstans just nu. Det måste ju betyda att de kommer att komma tillbaks snart. Uäck.

Jobbigt

2009-03-31T06:25:00.003+03:00

Ryktet om min död är kraftigt överdrivet. Jag ska försöka uppdatera lite oftare. Men det svarta hålet som slukade 9C:s texter tycks ha slukat även mig. Texterna hittades lyckligtvis, men det dyker upp nya texter hela tiden och dessutom händer det ju annat också. Det är inte utan att jag instämmer i elevernas nostalgiska betraktelser av nedräkningen mot sommarlovet som jag har på väggen i klassrummet.

Hela skolan har influensa och magsjuka just nu, dessutom. Jag tvättar händerna med samma frenesi som Lady Macbeth och hoppas på det bästa.

Ett svart hål slukar mina texter. Och min tid.

2009-03-08T19:26:00.003+02:00

Argh, nu sitter jag här och ska rätta 9C:s skrivuppgifter från denna vecka, och så hittar jag bara tio av arton texter. Om det hade varit en eller två texter, så skulle jag vara beredd att tro att det är elever som inte lämnat in. Men närmare hälften kan inte ha struntat i uppgiften, särskilt inte om jag beaktar vilkas texter som saknas (sådana som skulle missa sin egen begravning för att lämna in en text i tid). Så nu återstår bara förklaringen att jag har förlagt en del texter. Sådant får inte hända! Speciellt som de hade deadline i onsdags och jag således haft ett par dagar på mig att samla ihop texterna. Argh, som sagt. Bäst att de ligger på mitt arbetsbord i morgon, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

På tal om dessa texter så hade jag verkligen, verkligen tänkt rätta dem i fredags. Flera veckor nu har niornas skrivuppgifter förpestat mitt veckoslut och jag har svurit på att de ska bli gjorda under skoldagen. I fredags hade jag en lektion mellan åtta och nio, och efter det ledigt till halv ett då jag hade ett planeringsmöte med en kollega. Bingo, här skulle det rättas. Tjugo över nio, just då jag skulle komma igång, efter min lektion, visar det sig att en klass står utan lärare utanför hushållssalen, så det var bara att rycka in och sätta igång med pizzabak, skicka ett par elever till affären för att köpa ingredienser och glädja sig åt att det åtminstone är ganska lätt att improvisera tre timmar undervisning i hushåll. Mötet med kollegan kom igång rätt bra, även om vi samtidigt skulle instruera några elever som satt och plastade böcker och gnällde för att de måste plasta böcker (de hade straffarbete för skolk). När vi hade jobbat i en timme tog jag en sväng till lärarrummet för att gå på toa, och på den vägen blev jag för då blev det plötsligt akut utryckning för antimobbningsteamet och dit hör jag. Mötet fick skjutas på framtiden, en håltimme i morgon kommer att gå till ytterligare konflikthantering och jag sitter här med mina texter. Som inte är rättade. Och som inte är 18 till antalet som de borde vara. Suck.

14 år och mycket på hjärtat

2009-02-26T06:25:00.003+02:00

När jag har något inom mig, så blir det liksom bara så stort! Det måste ut! Det blir större än mig, och så spricker jag om jag inte får säga det!

Sagt av pratsam flicka som ville förklara varför hon hade pratat ganska mycket under lektionen.

9C i mina tankar

2009-02-22T14:15:00.003+02:00

Men alltså, det här sportlovet tog verkligen slut alldeles för fort! Nu är det söndag och jag sitter med 9C:s litteraturuppgifter som jag måste rätta i dag. Jag klagar väl inte egentligen, det var ett medvetet beslut att inte rätta dem under lovet (som tillbringades på landet där det var snöigt och lugnt), men just nu känns det som alltid lite motigt att komma i gång igen efter en ledighet. En vecka är tillräckligt lång tid för att man ska hinna dra andan och känna hur skönt det är att inte ständigt, precis hela tiden ha bråttom. Men inte riktigt tillräckligt lång tid för att man ska återhämta sig helt från rännandet och fartblindheten.

9C har för övrigt börjat dyka upp i mina drömmar. Jag har två sjuor, två åttor och så 9C. Jag vet inte om det är för att det är min enda nia eller för att de är just sådana som de är, men de verkar finnas i mitt medvetande mer än någon annan klass. Jag hade dem en kort tid i sjuan innan jag blev mammaledig, och de var en utmanande flock att valla. Mer än en gång minns jag hur jag tittade på klockan när lektionen med dem var slut, och tänkte på hur olika 45 minuter kan kännas med olika klasser. Med dem kändes det verkligen att man jobbade varenda minut, och jag tyckte inte helt om hur jag tvingades att ta en synnerligen auktoritär lärarroll som jag inte kände mig helt hemma i för att få lektionerna att funka.

När jag kom tillbaka i höstas var de den enda gamla klassen jag hade kvar, och det var kul att återse dem. Jag tycker fortfarande att de är rätt utmanande, även om jag inte längre tycker att 45 minuter med dem känns som en evighet. Men framför allt gillar jag dem. Jättemycket. De är störande, för de tjattrar som maniska markattor och kan prata bort precis allt. Jag är inte stolt över det, men det finns gånger då jag förlorat behärskningen, låtit deras fjantande provocera mig personligen och beskyllt dem för "dagisfasoner" med mera. Jag har gormat åt dem. Massor av gånger faktiskt. Det gör andra lärare som har dem också, och 9C-klubben sammanträder regelbundet i lärarrummet för att ventilera hur frustrerade vi blir av att försöka undervisa dem när de är så bullriga och har så himla svårt att samla sig för att arbeta. Men jag kommer ständigt tillbaka till detta: jag gillar dem faktiskt massor. De är sådana där riktigt ljuvliga högstadieungar som är spontana och ärliga och öppna. Det finns inte en i den klassen som jag inte skulle kunna ta med mig som sällskap på en öde ö. Jag har piskat dem genom hela året för deras evinnerliga pladdrande har sabbat många lektioner och gjort att de inte alltid presterat på topp, och jag märker att jag vid det här laget är ganska engagerad i att de ska få det bästa avgångsbetyg de kan få. Så nu dyker de tydligen upp i mina drömmar också: en natt åkte jag pulka med en av dem, och förra natten skulle en annan av dem barnvakta Bu. Snacka om att man aldrig är ledig i det här jobbet!

Rätt så färdig

2009-02-11T20:03:00.003+02:00

Idag hände det som faktiskt bara hänt en gång tidigare, trots att jag jämt är rädd för det: jag glömde att jag skulle ha lektion. Eller egentligen glömde jag inte, jag hade bara inte tittat på mitt schema, utan trodde att jag helt säkert hade håltimme. Så jag satt på ett möte medan elever och kolleger letade runt efter mig. Man känner sig lite dum då.

Kanske sådan glömska eller förvirring kan skrivas på den extrema trötthetens konto. Jag känner att jag har gett allt nu. Rättat allt, satt betyg på allt, fyllt i allt, allt allt. Så nu får det faktiskt bli sportlov fort.

Jävla betyg

2009-02-08T21:36:00.002+02:00

Herregud, så jag har rättat. Hela helgen har jag suttit med en penna i handen, böjd över en hög uppsatser. Jag har kommenterat och bedömt 33 uppsatser om framtiden och 17 litteratursvar om renässansen. Aargh. Det känns inte riktigt som att jag har haft något veckoslut.

Och allt detta bara för att eleverna ska ha betyg igen. De fick ju nyss betyg! Jag fattar inte varför de måste ha tre betyg per läsår. Jag tycker det borde räcka med två, möjligen med undantag för niorna som just nu inte verkar göra annat än kalkylera sina chanser att komma in på rätt gymnasium.

Och i morgon är det vitsordskonferens. Varje elev ska ha tre vitsord: ett för ämnet, ett för arbetsinsatsen och ett för uppförandet. Så det betyder för mig 270 avgöranden om var varenda elev står just nu. Jag är dessutom den typen som plågas av vetskapen om hur mycket bedömningen trots allt riskerar att handla om face value, så jag grunnar minsann på varenda liten siffra, jag. Har jag fel när jag tror att den tredelade skalan som tillämpas i Sverige skulle vara lättare att använda än vår skala från 4 till 10? Är det inte lättare att sätta betyg om man har färre alternativ? Skulle det inte vara Så Mycket Skönare (om än knappast mindre arbete) att få skriva skriftliga utvärderingar än att hålla på med dessa siffror? Jag menar, jag har elever som har 7 och knappast kommer att komma högre, för att de har dysfasi och stora svårigheter med språklig gestaltning. Och så har jag elever som har 7 men när som helst skulle kunna ha 9 om de utnyttjade sin kapacitet. Jag försöker hitta ett system där jag kan få den informationen vidare till eleverna på ett smidigt sätt som inte innebär oskäligt mycket mer arbete än jag redan måste göra.

Jag ska verkligen verkligen njuta av sportlovet nästa vecka!

Läs inte det här om du drömmer om att bli lärare

2009-01-26T22:11:00.005+02:00

Just nu hatar jag mitt lärarliv. Alldeles för mycket annat än undervisning pågår, och jag tvingas jobba med planering och rättning på kvällar och veckoslut. Morr. Det har gått så långt att när nån kollega kommer och frågar om jag hör till antimobbningsteamet så tvekar jag innan jag svarar ja, för att jag vet att det innebär ett nytt fall som jag måste ta itu med och som jag inte har tid med. Jag menar, antimobbning och ledningsgruppen och temadagsplanering och utvecklingssamtal och säkert nåt mer som jag glömmer. Man orkar inte!

Och så blir det ju inte bättre av att man sätter sin söndag på att rätta niornas skrivuppgifter om antiken, tycker att de skrivit bra och säger så till dem, varpå de alla rynkar sina små nosar och börjar gnöla om att de minsann fått för lågt vitsord då, hur kan jag ha fått åtta när den och den fick nio och mitt svar faktiskt är längre?! Eller hur kan jag bli underkänd bara för att jag inte lämnat in nån text, när jag faktiskt måste följa med min brorsa på hans spelning och inte hade tid att skriva och du sade inte att man måste lämna in nån text?! Med mera med mera. Otacksamma skitungar, det var vad jag hade lust att säga till dem. I stället gick jag till närmsta café, beställde massor av kalorier och skrev ihop Världens Mest Detaljerade Anvisningar för exakt vad jag väntar mig av morgondagens skrivuppgift om medeltiden. Typ skriv så här, skriv inte så här, våga bara utelämna det och det. Om de gnölar mer efter det så ansvarar jag inte för följderna.

Dessutom fick jag käbbla med några idiotnior i korridoren, för de sparkade ner en burk Grandi som de hade fyllt med vatten från tredje våningen, och när jag krävde att de skulle torka upp det som landade på bottenvåningen så tyckte de att sådant ska de inte behöva göra för det finns ju en städerska. Jag avhöll mig från att fråga om det är så det fungerar hemma hos dem, för jag kände att jag inte egentligen ville veta.

Jag antar att det måste vara så här ibland för att man också ska kunna ha de där dagarna då man känner att man gör ett bra jobb, gör skillnad och verkligen kommer nån vart med sitt värv. Men just nu -- nä. Just nu är det uppförsbacke.

Lägesrapport från skrivbordet

2009-01-18T22:45:00.003+02:00

Nu sitter jag här och rensar skallen igen efter att ha slitit som en slav. Det känns som ett mönster ... antagligen beror det på mitt schema, för jag har en framtung vecka med massor av lektioner på måndagar och tisdagar. Och på onsdag och torsdag då jag knappt har några lektioner alls så känns det ju ännu väldigt långt till nästa vecka, men jag tänker alltså skärpa mig nu och börja planera bättre. Det är inte bra att sitta här och pressa sig på söndagskvällar.

I morgon är det premiär på litteraturhistorian i min nia. Vi har startat med lite allmän översikt redan, men i morgon ska de diskutera Medea. Jag är lite nervös för det. De är, som de själva uttryckte det, inte "en klass som läser böcker". Och då kan man ju misstänka att de upplever ett visst motlut när de ska läsa gamla greker. Jag vill så gärna att de ska märka hur mycket det finns i gamla berättelser som kan vara intressant också idag. Som ett tips till eventuella kolleger så är antologin Svenska idag. Från Gilgamesh till Guillou en trevlig samling texter i snyggt paket och med tillhörande uppgifter. Jag har plockat en text per epok som de ska läsa och göra uppgifter till, och är spänd på att se hur de kommer att klara det. Ibland känns det som att sådana där antologier kanske bara verkar bra för mig som har mycket mer kunskap än det som finns där. För eleverna kanske utdragen bara känns meningslösa och lösryckta?

Jag håller på med science fiction i min ena åtta, och satt hur länge som helst och grunnade på vad de ska få göra i morgon. De har läst om HG Wells och Världarnas krig, och nu tänkte jag låta dem lyssna på lite av Orson Welles radioshow om marsmänniskorna i morgon. Så ska de få göra ett eget radioreportage om ett rymdskepp som just har landat i viken utanför vår skola. Samt diskutera om de tror att det finns liv i rymden. De är ganska spontana och fantasifulla i den klassen så jag tror att de kommer att gilla det. Men det är en sådan där klass där det är omöjligt att göra vettiga gruppindelningar. Det finns några stenhårda klickar och några som flyter omkring mellan dem. Och de har en tendens att låsa sig totalt så fort de hamnar utanför sitt kompisgäng, som om de aldrig ens pratat med vissa av sina andra klasskompisar. Man vill ju motverka sånt, men det är inte helt lätt att göra på någon timme här och där i veckan.

I min andra åtta håller jag på med finlandssvenskheten (som vi hållit på med i evighet nu och som jag är Så. Himla. Trött på vid det här laget!) och i sjuan kör vi ordklasser. Det blir åtminstone inte enahanda!

Lugna ner sig

2009-01-11T23:21:00.003+02:00

Inte på hela hösten har jag måst göra som nu: jobba på en söndag, och till efter elva därtill. Om vi ska se ljust på saken så är det ju ett bevis för att min tidsplanering för det mesta är utmärkt. Men nu, då det inte fanns något alternativ (jag börjar med nya, stora sekvenser i två olika årskurser i morgon och dessutom behövde jag rätta en klass argumenterande texter) så var det ju bara att bita ihop, och nu sitter jag här alert som fan, för det blir man ju när man gör intellektuellt arbete så där sent. Det borde finnas en motsats till klarljuslampor, något som får en att bli sömnig och trött när man inte är det. (Whisky?)

För övrigt älskar jag mitt klassrum. Inte för att det är så hemskt märkvärdigt (stort, ljust och lite kalt) men för att det numera är mitt. Mitt, mitt, mitt. Under hösten var vi hopträngda i en flygel medan den andra renoverades och det var alltid någon som hade undervisning i rummet då jag inte var där. Nu är det bara jag där, och det betyder att jag kan sitta där alla håltimmar och jobba. Jag får Så. Mycket. Mer gjort på det här viset än då jag måste sitta vid min överbelamrade, ca 1 kvadratmeter stora plats i det allmänna arbetsrummet, där alla andra också satt och försökte jobba. Det verkar kanske paradoxalt för en högstadielärare, men jag koncentrerar mig dåligt om det är minsta lilla ljud nära mig. Därför är jag väldigt glad åt mitt tysta fina klassrum nu.

Nu måste jag ta mig i kragen och stänga av mig själv.

Bloggen är död, leve bloggen

2009-01-06T15:44:00.004+02:00

Jag trodde att jag skulle blogga under jullovet. Att jag inte gjort det visar väl med all önskvärd tydlighet att det åtminstone inte är tidsbrist som gör att jag inte skriver. Inte för att man sitter med en massa fritid ens på ett lov om man har en tvååring (Bu har fyllt två! Vi har definitivt ingen bebis längre!), men "har inte tid" brukar nog oftast betyda "har inte lust att prioritera", eller hur?

Jag tror att jag inte behöver bloggen längre, på det sätt som jag behövde den när jag började. Då skrev jag av mig någon slags frustration, över allt som var nytt och förvirrande och svårt och omåttligt spännande i läraryrket. Nu är jag inte lika frustrerad, även om jag sannerligen inte känner mig fullärd eller ens särskilt bombsäker på vad jag gör hela tiden. Dessutom har jag blivit väldigt noga med att inte skriva om kolleger eller elever, vilket jag gjorde i högre grad förr. Och jag har faktiskt inte alls lika knasiga elever som de första åren. (Det handlar inte om att jag blivit mer luttrad, de första åren innehöll faktiskt en del fall som även de riktigt garvade rävarna säger saknar motstycke i deras långa lärarbana.) Hur som helst så faller en stor del av det jag skrev om bort, av en eller en annan orsak.

Nu sitter ni väl och tror att detta är mitt farvältal, att jag är på väg mot en dags-att-avsluta-bloggen-avslutning på det här inlägget. Men faktiskt så tänkte jag inte skrota bloggen alls. Jag bara filosoferar lite så där högt för mig själv om vad det är som gör att jag inte skriver och funderar på vad jag egentligen vill skriva om. Det vet jag inte. Jag sitter lite fast i föreställningen om att det måste finnas en poäng med min blogg, att den ska ha lite högre ambitioner än att vara en privat anteckningsbok som råkar vara tillgänglig för allmänheten. När jag började blogga så handlade det om att jag var så frustrerad över hur himla svårt men samtidigt otroligt roligt det var att vara lärare, och jag valde att blogga i stället för att skriva dagbok om det för att det var sådant som jag själv fann tröst i att läsa om i andra nyblivna lärares bloggar. Men nu? Varthän, varthän? Jag vet inte om jag har lust att blogga om den sortens undervisningsproblem som jag tampas med just nu, men kanske jag borde? Om det vill sig så kommer nästa inlägg alltså att handla om vådan av att undervisa högstadieelever i litteraturens historia, för just nu är det det som ger mig mest huvudbry.

Se där. Nu har jag skrivit. Det var inte ens så farligt. Hej på er!

Elitklass?

2008-11-10T15:30:00.002+02:00

Jag bryter min bloggtystnad för att be er om lite pedagogisk vägledning!

Eftersom jag var mammaledig i fjol undervisar jag nu klasser som jag inte har haft tidigare. De ska ha betyg i december, och jag gick in och tittade på vad de fick i våras. I en av de klasser som jag har går det sexton elever, och av dessa har tolv elever en tia på betyget i modersmål. De övriga fyra har en nia.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Jag har ingen aning om hur den som satte de tiorna tänkte. Jag har ganska klart uttalade kriterier för vad som krävs för en tia, och sannolikheten att tolv av sexton i en klass skulle uppnå de målen är rätt liten. (Jag utgår från kriterierna för vitsordet tio i slutbedömningen, och de finns specificerade i skolans läroplan.) Det är en mycket duktig klass, men de flesta ligger nog på en åtta eller en nia.

Hur förklarar man denna situation för eleverna på ett vettigt sätt?

Paus

2008-10-08T17:02:00.002+03:00

Just nu känns det inte givande att blogga. Jag har på tok för många saker att hålla i huvudet under dagen, och på kvällarna hinner jag inte. När Bu har somnat orkar jag inte. Så för att slippa ha dåligt samvete deklarerar jag nu offentligt att bloggen tar paus. Jag vet inte när jag får lust att skriva igen (antagligen i morgon, efter att jag nu officiellt har gett mig själv lov att slippa ...), men till dess är det tyst här ett tag framöver. Ha det gott!

Musikundervisning på olika sätt

2008-09-28T13:55:00.003+03:00

Jag har alltid älskat musik och velat syssla med det, även om min begåvning är högst medelmåttig. Mormor lärde mig spela piano och läsa noter, och jag hoppades innerligt på pianolektioner som barn. Sådant fanns inte att få på landsorten där jag växte upp, men man kunde bli antagen till musikinstitutet i den närmsta staden om man var begåvad nog. Det var jag inte.

I högstadiet hade jag en musiklärare som var karismatisk och rätt elitistisk. Elitistisk var inte ett ord jag kände till då, eller ett begrepp jag hade inlemmat i min verklighetsbild. Hans undervisning gick i stora drag ut på att vi dels fick lyssna till hur han improviserade långa jazzstycken vid pianot (och de som var måna om sina betyg förstod då att gunga i takt och se uppskattande ut), dels då och då skulle "visa vad vi kunde", som till exempel sätta oss vid trummorna en åt gången och "ge oss en trefjärdedelstakt" eller något liknande. Detta hade inte föregåtts av någon undervisning om saken, så vi trummade på lite sådär hej och hå och vissa av oss bedömdes ha talang. Det hade jag inte.

I efterhand har jag förstått att det jag fick på hans timmar inte var musikundervisning. Vem vet vad jag kunde ha åstadkommit om det hade funnits en inställning att intresse är nog för att få vara med. Jag valde så småningom bort musiken helt, för det var tydligt att jag inte passade in i den gemenskap som den läraren ville ha i sitt klassrum. Idag, när jag läser i Hbl om läraren i Korsholm som utgår från att alla kan sjunga, så suckar jag längtansfullt. Det hade varit så mycket roligare, och så mycket mer utvecklande för min självkänsla, med en sådan undervisning. Då kanske jag skulle ha mod nog idag att äntligen ta de där pianolektionerna som jag aldrig fick.

Tungt

2008-09-24T21:45:00.004+03:00

Idag har varit en sådan där "trött-men-lycklig-dag". Eller borde jag kalla det "hes-men-lycklig"? Jag har vikarierat för min kollega i engelska två timmar förutom mina egna timmar i modersmål, och jag älskar att undervisa engelska. Så lätt! Så roligt! Jag måste absolut läsa in engelska så att jag får rätt att undervisa det på riktigt. Men så många timmar på en dag gör även den ivrigaste hes. Och i morgon har jag sju lektioner på raken utan hål. Döden, döden.

På tal om döden så har vi flaggat på halv stång i dag och haft tyst minut. Det var svårt att avgöra hur mycket eleverna berördes av händelserna i Kauhajoki. Det slog mig att de är så unga, och nu har vi haft två sådana här händelser på mindre än ett år. Kommer de att växa upp med inställningen att skolskjutningar helt enkelt är sådant som hör till?

Igen.

2008-09-23T21:11:00.002+03:00

Fem minuter efter att nyheten om skottdramat i Kauhajoki kablats ut första gången ringde telefonen i lärarrummet. Journalister. Som ville komma till vår skola för att "pejla läget, snacka stämningar" med elever och lärare. Vi tackade nej. Vad finns det att säga? Att inte vi heller fattar något?

Så trött

2008-09-22T21:14:00.004+03:00

Men hur kan det vara så här: att det är måndag och jag redan längtar (verkligen verkligen längtar) till veckoslutet? Det verkar inte helt rätt.

Det kan ha en del att göra med att Bu sover dåligt. Hans brännsår läker mycket fint, men på natten kliar bandaget och han gnäller och vaknar i ett.

Det kan också ha att göra med att elevärendena är många just nu. De flesta av dem är inte av den typen att man direkt kan avgöra vad nästa åtgärd borde vara. Snarare är de av kalibern "jag fattar inte hur X ska kunna gå i skola hos oss" och därpå följande ändlösa diskussioner som visserligen lättar den psykiska bördan, men inte leder till några förändringar.

Dessutom är det mycket kurser och fortbildningar just nu, och det betyder vikarietimmar. Antingen är det jag som är borta, och då ska jag planera program åt min vikarie (vilket är mer tidskrävande än att planera en lektion som jag själv håller). Eller så är någon kollega borta, och mina dyrbara håltimmar äts upp av att jag hoppar in som vikarie. Det får jag visserligen extra betalt för, men jag är mycket mer intresserad av tid än av pengar. Mitt främsta mål i livet just nu är att kunna gå hem från skolan klockan fem och inte jobba en minut hemma, och för att klara det behöver jag håltimmar. Jag vägrar jobba hemma.

Så, summa summarum: jag väntar på fredag. Det kan nog bli aktuellt att börja räkna timmarna och minuterna till fredag kl. 15.

Det händer så lätt

2008-09-18T20:34:00.003+03:00

Min farfar hade en lillebror, Knut Bernhard, som var tre år yngre än farfar. Barnen kom tätt i den syskonskaran, så mellan farfar och Knut fanns det två syskon, och dessutom tre äldre syskon och ett yngre. Det var säkert ett myller i stugan, samma stuga där min pappa växte upp och där jag lekte som barn när jag hälsade på farfar och farmor.

Om Knut står det i släktkrönikan "död genom olyckshändelse 23.12.1909". Dagen före julafton. Jag har tänkt på honom många gånger, för han fick en kastrull kokande vatten över sig och dog i sviterna av det. Jag har tänkt på hans mamma, min pappas farmor Ida, och på hur hemskt det måste ha varit. Kanske var det extra stökigt inför jul och svårt att hålla reda på alla barn. Mammor skulle önska sig ögon i nacken, men inte ens det hjälper alltid.

I söndags drog Bu ner en kopp nybryggt te över sig och skållade sig från hakan till naveln. Ambulansen var här på nolltid. Läkarteamet kom minuter senare. Dropp sattes, morfin administrerades, brännsårskompresser lades på. Pojken hade hunnit tappa rösten av att skrika ut sin smärta, men när ambulansen susade iväg med tjutande sirener var han redan lugn och stilla i min famn. Ganska snart var läkarna överens om att det inte var någon större fara med honom, och följande morgon fick vi lämna sjukhuset. Plastikkirurgen trodde inte ens att det kommer att bli några ärr att tala om. Och med hjälp av en jämn dos smärtstillande är Bu nu igen sitt vanliga jag, om än lite tröttare än annars. Han ska ha proteinrik kost och har fått specialtillstånd att dricka så mycket saft han orkar för vätskebalansens skull.

Och jämt och ständigt går mina tankar till Ida. Hur hon måste ha hållit lille Knut, som det aldrig kom någon ambulans till, och som aldrig fick något morfin eller Flamazine eller hopp om att bli återställd. Han blev två år gammal.

Jag behövde en tröja

2008-09-13T17:09:00.003+03:00

Jag älskade Fab 5, och speciellt Carson. Kyan var snygg, men Carson var rolig. Och hade stil. Jag har inte stil. Men jag uppfattade Carsons mantra: kashmir. Man skulle satsa på kashmir. Kashmir är maghåren från någon bergsget i Tibet, och de här getterna kammas visst en gång om året, så kashmir finns inte direkt på extrapris på Citymarket.

Nu har jag provat en kashmirtröja. Ojoj. Carson hade rätt. Det var en vansinnig tur att tröjan råkade ha en märklig beigerödaktig nyans som inte klädde mig alls, för annars skulle jag ha blivit tvungen att betala 200 euro för en tröja. Eller inte en tröja. En upplevelse -- av hur det måtte vara att vara bergsget i Tibet, kanske? Jag ville liksom bara krama mig själv i den tröjan. Men färgen var fel, så det blev en något förmånligare skapelse i merinoull med en bättre nyans.

Dagens lärdom är för övrigt att det kan löna sig för klädaffärsfobiker som jag att gå till dyra tantaffärer i stället för de billiga kedjorna. Servicen var bättre, och nu hoppas jag att den här tröjan ska vara så mycket bättre kvalitet än HenkkaMaukka m.m. att jag inte ska behöva köpa någon ny på länge. Carsons mantra må vara kashmir. Mitt mantra är död åt shoppingen.

Kvalitetskryssning

2008-09-10T21:20:00.002+03:00

Jag är fortfarande inte så säker på att jag vet vad som avses med kvalitet. Jag menar, klart jag vet vad kvalitet är, men det tycks också vara ett modeord. Kvalitet i skolan, kvalitetssäkra undervisningen, kvalitet i parti och minut ... Några idéer som är värda att utveckla fick jag väl i alla fall.

I övrigt var det kul med lyxhytt, skoj att se Bus tefatsögon när han såg prinskorvarna i buffén och verklig tur att vi oväntat fick lite längre fritid än väntat i Stockholm. Jag hann med ut till Nacka och hälsa på vännerna!

Nu gungar marken så fort jag inte ser ut genom ett fönster. Det blåste 14-18 meter i sekunden på hemvägen, och det känns fortfarande. Min mormorsfar var sjökapten, men jag har tydligen inga gener i arv efter honom.

Helgplaner

2008-09-05T17:31:00.003+03:00

När jag började jobba igen bestämde jag mig för att endast i nödfall jobba på kvällar och veckoslut. Det har inneburit att jag har suttit på skolan senare än de flesta av mina kolleger, men jag har faktiskt inte burit hem något jobb. Det här veckoslutet måste jag frångå principen och läsa elevtexter, men det är bara 15 korta uppsatser om för- och nackdelar med hämnd, så det kan jag förhoppningsvis överleva.

I början av nästa vecka är hela Bufamiljen bortrest på Sverigebåt. Jag ska delta i världens tråkkonferens om "kvalitet i skolan" (utslag på flumradarn, anyone?) medan Bu och Bupappan stiger av båten i Stockholm och hälsar på goda vänner. Jag kommer inte ens att hinna gå i land, om jag inte är stygg flicka och skolkar från någon högkvalitativ föreläsning. Suck. Men vi har lyxhytt på elfte våningen. Det är alltid något.

Frustrerad

2008-09-01T20:47:00.003+03:00

Ifall någon undrar hur det gick med nystarten i nian, så kan jag berätta att det passade sällsynt väl att ge över ansvaret till dem en dag som denna då jag var alldeles matt bara av att ta bussen till jobbet. De trodde säkert att alltsammans bara berodde på min snuva, och fattade inte att det var part of my evil scheme.

Jag gav dem korta anvisningar och överlät sedan jobbet till dem. De var tystare än vanligt, vilket är ganska typiskt för timmar då man som lärare stiger åt sidan (effekten förstärktes för all del även av att klassens största pratkvarn var frånvarande). Några jobbade riktigt bra, men många gjorde ganska lite. I sina loggboksanteckningar säger de flesta dock att de är nöjda med vad de åstadkom och tycker att de jobbade bra. Betyder det att de skriver det de tror att jag vill läsa i loggböckerna, eller att de tycker att de gjorde sitt bästa? Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram på ett konstruktivt sätt att de i allt väsentligt presterar på typ lågstadienivå just nu ... Jag återkommer gång på gång till känslan av att jag måste höja kravnivån, både på dem och mig själv. Jag måste gå dit med inställningen att detta är skolans elitklass. Eller nåt. Jag hittar inte fram till detta.

Men för att trösta mig lite så tänker jag på eleven i sjuan som sade till mig i dag: "Modersmål är det bästa ämnet i skolan! Det har jag börjat tycka sedan jag började i sjuan." Man kan ju inte frälsa dem alla, men det är motiverande att åtminstone någon får ut något av undervisningen!

Vardagens superhjältar

2008-08-31T14:16:00.003+03:00

Bu kämpar med de första tecknen på förkylning: ont i halsen och täppt näsa. Flera gånger i natt väcktes jag av "Mamma, mamma, mamma!!!" och en liten pys som oroligt kastade sig fram och tillbaks och famlade i mörkret. Jag makade honom närmare och viskade "mamma är här". Han suckade lättat, knölade in sig mot mig och mumlade grötigt "mamma". Efter en stund tillade han tankfullt "pappa". Sedan somnade han.

Ingen vidare martyr

2008-08-30T18:47:00.002+03:00

Förkylningar är så förnedrande. För självkänslan alltså. För medan jag ligger där och kvider och dööör, så fattar jag ju att jag inte är det minsta sjuk alls, om man jämför lite. Jag menar, det går över fort, det är inte farligt, det är bara lite jobbigt några dagar. Och då känns det nesligt att man inte är den där typen som med stoiskt lugn sätter sig över detta som knappt är en blipp på den globala sjukhusradarn, utan blir liten och ynklig och gnällig. Förlåt mig, omvärld. Jag försöker faktiskt.

Medan man ligger och plågar sig, kan man i alla fall läsa. I dag blev det Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, för att ta något helt annat än gårdagens ungdomsromaner. (Dessutom var den kort, och kort är bra i ett skede av ens liv då man inte vet när man nästa gång ska hinna läsa i lugn och ro.) Jag gillar Selma. Men just nu är jag så inne i min mytologi som jag kör med sjuorna, så den kastade sina skuggor över lilla Ingrid som försökte rädda Gunnar Hede från galenskapen. Myter berättade man för att förklara hur världen är beskaffad och hur vi bör uppföra oss. Om man överför det på En herrgårdssägen, så säger den ungefär följande: Det som räknas här i världen är utseende (om du är kvinna) och pengar (om du är man). Om du är (en vacker) kvinna, är det din uppgift att offra allt för att rädda (den rike) mannen, trots att ingen annan tror att det finns något hopp för honom. Och det känns inte som att det har ändrats så mycket på den punkten sedan 1899. Dagens tonårstjejer vet fortfarande att killar bara är som de är, men att man kan få dem om man är hängiven och schysst. Eller? Jag har gärna fel.

Nu ska jag trösta mig vidare i mitt elände med Bupappans hemlagade köttbullar. Gnällig karriärmamma hankar sig fram med hjälp av hängiven hemmapappa. Jag antar att det ligger en massa ironi och lurar i allt det här, men blah, det är jag för trött för att se.

Vandringspokal

2008-08-29T21:06:00.002+03:00

Höstens första förkylning har sängbundit kollega efter kollega, och nu var det min tur. Ännu verkar inte så många elever ha drabbats, så man kan ju hoppas att lärarrummet har fått sin immunitet ordnad tills kidsen börjar krokna.

Medan jag har snorat och svettats under täcket har jag i alla fall lyckats avverka inte mindre än två böcker på en dag. Ungdomsböcker är snabblästa. Mörka strömmar av Eve Bunting var I Know What You Did Last Summer rakt av, men jag leker lite med tanken på att göra något med den i sjuan för att den skulle passa bra som en spin-off på mitt projekt med myter. Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates var kanske en av de bättre ungdomsböckerna jag läst på länge. Visserligen var det familjevåld och skilsmässa och mord och allt som är hemskt, men på ett fängslande sätt. Den kommer ut på En bok för alla i höst, så det är lite klassuppsättningsvarning på den.

En av de tråkigaste sakerna med att bli förkyld så här är att observera Bu och vänta på de första tecknen på att han också ska bli sjuk. Bupappan hostar och nyser redan, så snart är det väl lillkillens tur. Man kan ju bara gratulera sig själv till att vi inte också behöver få alla snuvor som skulle finnas på dagis. Högstadieelever är inte fullt lika smittsamma.

Nystart i nian

2008-08-26T22:26:00.002+03:00

Jag grunnar mycket på en nia som jag undervisar i år. Jag hade dem i sjuan innan jag blev mammaledig, och det är skojigt att ha dem igen. De är en sådan där klass som man bara måste gilla, även om de inte är några söndagsskolebarn. De är pratiga och spretiga och direkt enerverande ibland, men de är också ärliga och öppna och äkta. Mest av allt känns det just nu som att de underpresterar alldeles förskräckligt. De säger att de vill skärpa sig (vi kan kalla det årskurs nio-effekten, eller gymnasiet hägrar-effekten), men samtidigt kommer de inte ur sina gamla roller och alla lektioner hittills har känts som ... blaah, argh, ähmensuckkk! Jag har inte lyckats hålla i dem, jag har inte lyckats få dem att arbeta, vi har inte kommit nån vart.

Medan jag nattade Bu i dag hann jag tänka stora tankar. Det började med att jag försökte tänka ut en riktigt strömlinjeformad lektion som skulle få dem att jobba så som jag tror att de kan. Men jag har faktiskt haft hur välplanerade lektioner som helst, och de sitter bara och pratar sönder allt och får inget gjort och liksom utstrålar uppdämt potential som inte blir till något. Så nu har jag tänkt så här: jag vänder på steken. I stället för att gå dit med världens bäst planerade lektion och bli less på att de inte köper den, så ska jag låta dem planera. Jag tänker gå dit, berätta vad det är jag vill att de ska åstadkomma och säga att jag tror de själva är bäst lämpade att planera hur de ska arbeta för att nå målet.

Det är inte sagt att det blir bra. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag så här: Om jag alltid planerar in i minsta detalj hur de ska arbeta, så tränar jag dem inte i förmågan att själva ta något ansvar för sitt arbete. Det kan väl åtminstone vara värt ett försök att ge dem mer ansvar och se om de själva skapar de ramar som de behöver. (Om inte det här funkar så får jag kanske helt enkelt skaffa en elektrisk kofösare och börja ta med den på lektionerna då.)

Splittrad, jag?

2008-08-22T20:37:00.002+03:00

Idag har jag varit:

Polis: Konfiskerat en fotboll och bannat sjuor som sparkat ut nämnda fotboll på gatan utan nämnvärd förståelse för att sådant kan orsaka tllbud i trafiken.
Socialarbetare: Tröstat två sjuor som haft sönder en linjal och känner ånger och behov av att rentvå sig. Tagit del av antimobbningsärende, försökt få rättvis bild av oklar situation och av behovet att gå vidare i saken.
Sekreterare: Organiserat om en kollegas undervisning då hon måst åka iväg med sjukt barn.
Springflicka: Hämtat mjölk från matsalen till lärarrummet för att vi ska ha nåt att spä ut kaffet med.
Språkexpert: Tittat på språkgranskningen av en kollegas avhandling och rett ut för kollegan vad språkgranskarens kråkfötter kan betyda.
Psykolog: Pratat med en elev som har stora svårigheter att kunna jobba i ett klassrum. Försökt utröna vilka metoder som kan funka. Försökt ingjuta förtroende i eleven.
Kontaktperson: Ringt upp och pratat med förälder som inte bor inom skolans distrikt. Mejlat orolig förälder vars barn varit inblandat i skumraskaffärer.
Lekledare: Lotsat spralliga sjuor genom en spontant påhittad lek som de satte ihop för att lära mig deras namn. Konstaterat att leken fungerade: nu kan jag deras namn.
Ämneslärare (faktiskt!): Läst novell med åttor och introducerat myter för sjuor.

Nu känner jag mig alldeles förtjänt av mitt veckoslut.

Hårt

2008-08-19T20:53:00.004+03:00

Den absolut största chocken med att komma tillbaka till jobbet är inte arbetsmängden (den var jag van vid) eller det ständiga multitaskandet (det är vansinnigt, men man skapar sina system). Det som verkligen tar knäcken på mig är Windows.

I nästan två år har jag levt i min lilla sympatiska Applebubbla, där allting fungerar. Är pålitligt, snabbt, säkert och logiskt. Jag hade helt glömt det här med Windows. Alla dessa varningar! Hela tiden! "Nu är du på en säker sida, nu lämnar du den säkra sidan, är du säker på att du vill göra det, nu öppnas en ny sida, vill du det, är du riktigt säker?" Och inte går de jädrans meddelandena att få bort heller, fast man klickar "Visa inte detta meddelande igen", för allting finns på nån server nånstans och man kan inte ha några som helst personliga preferenser, nej. Helt obegripligt hur någonting så löjligt kan dominera världen.

I övrigt är det jämna plågor. Eleverna är rätt bra. Det är mycket lugnare nu när den kull som gick ut i våras inte är kvar i huset. Helhetsmässigt känns det som att det är tur att man har ett schema, för annars skulle man aldrig hinna undervisa. Så mycket annat än undervisning ska man hinna med. Jag sitter i team och grupper till höger och vänster, och temadagar ska ordnas och fortbildningar passas in och fan och hans mormor. Suck. Men det är bra. Jag jobbar och sliter som en seg liten packåsna hela dagen för att kunna gå hem klockan fyra och vara l-e-d-i-g. Det är underbart att komma hem till Bu som får glädjefnatt och ropar "Mammaaaa!" så fort han hör nyckeln i dörren. Det är värt att slita för.

Orka? Hinna?

2008-08-14T20:46:00.002+03:00

Argh hinna skriva blogg! Det är så mycket första veckan så man tror man ska sugas upp i en virvel och försvinna för evigt. Alla nya namn, alla nya system, alla nya rutiner. Det är en massa som har ändrats på knappt två år.

Min nya klass verkar bra. De skriver underfundiga små tankar i sina loggböcker. Även de andra klasserna som jag undervisar verkar samarbetsvilliga, så det känns lovande. Jag tror det kan bli ett fungerande år.

Just nu sitter jag och grunnar på gruppindelning. Uärck vad svårt det är att sätta ihop vettiga grupper av klasser man träffat kanske en gång. Jag kan rekommendera Random.org!

Snart, snart

2008-08-11T19:49:00.004+03:00

Just nu sitter mina elever förmodligen hemma och grämer sig över att sommarlovet är slut och har fjärilar i magen inför morgondagen. Det känns ungefär så för mig också. Fast tydligen utstrålar jag iver och energi, eftersom jag av två olika kolleger fick höra att jag såg sprudlande ut. Ha. Det är betryggande att det tydligen inte syns om man blivit väckt sådär en fem gånger under natten av "Mamma? Mamma!!!" ...

Just nu står det sjutton stolar i ring i mitt klassrum och väntar. Det ska bli spännande att se vilka vi är i morgon. Är de långa, är de korta, är de tysta, är de glada? Kommer jag att behöva jobba hårt på mina nya post som medlem av antimobbningsteamet, eller blir det seglats på räkmacka?

Just nu ska jag klicka på "Publicera inlägg" och stupa i säng. En heldag planering med kollegiet kan ta knäcken på även den mest sprudlande av oss.

Mjukstart

2008-08-07T22:53:00.001+03:00

Nu är jag officiellt ingen hemmamamma mera. Sedan i måndags har jag åkt in till skolan varje morgon, avvinkad av Bu och Bupappan som håller fortet hemma medan jag tjänar ihop till brödfödan. Det går alldeles bra. Jag är mycket glad åt att inte behöva lämna på dagis. Det här var så totalt rätt beslut för oss.

Jobbet är samma fast annorlunda. Skolhuset renoverades medan jag var borta, och allt ser ut som en fräschare version av hur det var förr. Jag har whiteboard! Dataprojektor! Egen dator i klassrummet! Ljudisolering i taket! (De som följt bloggen länge vet hur glad jag är åt just det.) Jag har skrivit lite på whiteboarden varje dag, bara för att det är så kul att inte ha svart tavla längre (även om det är retro och snyggt med svart tavla, förstås).

Missi antog att jag skriver klasslistor i kalendern. Det skulle jag vilja göra, för det inger mig en enorm tillfredsställelse och känsla av kontroll över kaos. Men som jag sade nån gång tidigare så har klasslistorna ändrats så många gånger redan, så jag håller mig. Annars får jag ändra i kalendern och det är inte snyggt. I stället koncentrerar jag mig på att göra attans snitsiga periodplaneringar.

Sammantaget känns det alltså som om det kan bli alldeles okej att börja jobba igen. Det ska bli kul att se elever igen och komma igång med att arbeta med alla nya metoder som jag läst på om under mammaledigheten.

Verklighet och overklighet

2008-07-28T11:16:00.002+03:00

Just nu är vi strängt upptagna med att skaffa oss så många myggbett, bromsbett och skrubbsår på knäna som vi bara kan. Så att det verkligen ska kännas att det är sommar.

Om en vecka tänkte jag börja jobba. Om två veckor börjar skolan. Overkligt.

Att leda lustbarn

2008-07-18T20:55:00.000+03:00

Som jag nämnde tidigare så fick jag mycket ut av att läsa John Steinbergs Världens bästa fröken. Steinberg kallar dagens barn för "lustbarn", som drivs av lust snarare än pliktkänsla, och som inte automatiskt ser lärare som auktoriteter eller skoluppgifterna som ett måste. Den traditionella förmedlingspedagogiken (läraren föreläser för eleverna som lyssnar) blir inte alltid framgångsrik med sådana barn, och många av oss har väl försökt ersätta den med motivationspedagogik, att framställa vårt ämne som så spännande och roligt att eleverna blir motiverade att ta del av det. Det kan fungera, men tar lätt musten ur läraren, och alla kan ändå inte tycka att allt är roligt.

Steinberg talar för processpedagogik, att lära-sig-att-lära, i en värld där vi vet att en stor del av den kunskap som behövs i framtiden inte finns ännu, eller är så specialiserad att det inte är fruktbart att förmedla den till alla. Då blir hur jag lär mig viktigare kunskap än vad jag lär mig. Tanken är förstås kontroversiell, för vi behöver naturligtvis baskunskaper och gemensamma nämnare, men jag tror att vi måste acceptera att vi inte längre lever i en värld där kvantitet i fråga om kunskap är primärt (= ju mer fakta du lyckas memorera, desto bättre är det) och övergå till att arbeta med kvalitet (= hur gör du ett bra jobb).

Steinbergs kungstanke är att lärare som undervisar dessa moderna lustbarn (och unga lärare börjar ju själva tillhöra den generationen!) framför allt borde se sig själva som ledare. Han definierar ledarskap som att leda någon dit den inte hade tänkt gå själv, till exempel till bättre kvalitet på skolprestationerna. Det här tycker jag inte att vi berörde så mycket under lärarutbildningen, men Steinberg går in på alldeles konkreta exempel på hur du signalerar att det är du som leder arbetet i klassen. Mycket handlar om icke-verbal kommunikation och konsten att leda utan att framstå som aggressiv. Intressant läsning, och jag känner igen vissa svaga punkter hos mig själv. Till exempel vet jag att jag ofta är väldigt snabb: rör mig fort, reagerar snabbt, pratar mycket. Jag tror jag ska prova på att sänka tempot lite grann, för att se om jag kan skapa mindre svallvågor.

Det kanske mest givande för mig är kapitlen som handlar om grupparbete. Alla vill vi väl att eleverna ska samarbeta, men ofta blir det inte så bra. Eleverna sitter och spelar kort nånstans i en soffa, ingen gör nåt förrän i sista minuten och egentligen handlar det om individuellt arbete som utförs parallellt i stället för att eleverna verkligen skulle vara beroende av samarbete. Steinberg har många konkreta råd om hur man kan försöka komma vidare från detta, och jag tror att jag kommer att återvända till de här delarna av boken flera gånger under året. Faktiskt så tror jag att det här är en bok som jag kommer att ha som referenslitteratur på arbetsbordet i år, tillsammans med Molloys Reflekterande läsning och skrivning.

Det var en gång en lönn

2008-07-16T12:28:00.004+03:00

Ni vet hur det är med saker man ser varje dag, och således sällan betraktar medvetet. När något ändras på dem märker man att något är fel, men det tar en stund att komma på vad det är. Så var det när vi kom hem från vår resa. Jag satt i soffan och talade i telefon, tittade ut och lade märke till att något inte stämde. Något, men vad? Vänta nu ... Lönnen. Lönnen som Fula mössan ville åt.

Någon gång under helgen, medan vi var borta, har Fula mössan och Smala flickans mamma klättrat upp igen. Sågat ner grenar, lite hipp som happ. Visualisera en lönn, dela in trädkronan i fyra horisontala delar och tänk er att del tre uppifrån räknat är bortsågad. Så ser lönnen ut nu. Stympad är nog ordet jag söker. För att inte tala om att det ger mig krupp att se hur de har lämnat 20 cm långa ändor av alla grenar kvar -- min mormors bror var trädgårdsmästare på Harviala i tidernas begynnelse, och beskärning av träd är inget som jag tar lätt på. Man lämnar inte sådana där stumpar som inbjuder rötan att slå till. För att inte tala om att trädet kort sagt ser för jävligt ut.

Enligt husbolaget hade de fått lov att såga ner grenar som rör vid husväggen. Tror jag det. När Bupappan konfronterade Fula mössan om saken skyllde han dessutom allt på sin sambo: det var hon som hade talat med husbolaget, han visste då ingenting om saken. Kunde vi inte bara skaffa en mörkläggningsgardin? Hur som helst så har de fått som de ville, för det enda som husbolaget nu kan göra är att ta ner ännu fler grenar för att ge trädet något slags anständighet, och då får de ännu mer av sin förbannade eftermiddagssol. Köp en hacienda i Spanien om ni är så jäkla beroende av att steka era bleka kroppar, för farao. Radamsa!

I Lars Levis fotspår

2008-07-15T23:20:00.003+03:00

Vi tillbringade helgen på en sommarstuga tillsammans med 50 personer. Av dessa var över hälften under 15 år gamla. Så är det när Bupappan växte upp som extrabarn i en stor och bullrig laestadianfamilj som sedermera har utökats med en generation. Bu har 28 låtsaskusiner i åldern 1-14 år, och nummer 29 är på väg.

Jag har sällan haft så kul, och sett så många människor ha genuint kul tillsammans. Det var plättkalas med plättstekning i skift, det var flottbygge och volleybollspel och allmän samvaro från morgon till kväll. Inte en gång såg jag en unge som såg uttråkad ut eller inte visste vad han skulle göra. Vi hade tagit med oss en förpackning Brioklossar, och jag var orolig för att det skulle vara en alldeles för barnslig present, men de kastade sig över dem och tyckte de var världsbäst. Jag är nog inte gjord av sådant virke att jag skulle klara av att ha nio barn (och jag är för gammal för att hinna med det!), men jag måste säga att det fanns en verklig charm i barnmängden. Bu var i sitt esse, när han väl kom över blygheten. Och för mig var det intressant att jämföra med det mer urbana föräldraskap som jag ser omkring mig i min vardag. Det är ju knappast lätt att organisera vardagen med så där många barn, men ändå verkade alla mycket mer avspända än vi lattemammor som bara har vårt ena nav att rotera kring.

Så var det inponerande att se logistiken kring det hela. Hur man fixar kaffebröd för 50 personer, dag efter dag. Hur mycket (litet) utrymme som behövs för att alla ska få en sittplats. Hur man barnsäkrar en strand när man har fler barn än man hinner räkna. På något sätt tror jag att den som vuxit upp i en sådan där familj skulle bli en utmärkt lärare.

Skolfunderingar

2008-07-10T12:09:00.003+03:00

Är det nån mer än jag som läst John Steinbergs Världens bästa fröken? Jag tror jag köpte den direkt när den kom ut, 2004, och försökte läsa den då, men det var som om jag inte hade tillräckligt praktisk erfarenhet av att undervisa för att fatta vad den försökte säga mig. Nu plockade jag den ur hyllan och vill bara sträckläsa. Jag sitter och ropar "Ja! Just så där är det!" och stryker under och sätter utropstecken i kanten. Nu talar han till mig, guru Steinberg.

Dessutom grunnar jag på klasslistan för min nya klass. Jag har gett upp med att memorera namnen på förhand, för detta är den tredje versionen jag har fått. Vad är det med den klassen? Vem av dem är det som gör att alla verkar vilja byta bort från den innan den ens har börjat? Jag försöker att inte drabbas av onda aningar, men men. Lite illavarslande verkar det nog.

Och så tycker jag verkligen att det räcker med skoldrömmarna nu. Var och varannan natt är det nåt schema som inte stämmer, nån klass som är försvunnen eller jag som ska undervisa om typ kvantfysik så där hux flux. Really, jag försöker vara zen. Men jag når verkligen inte målen för MVG i att ta det med ro. Jag har skolfeber. I juli. Kan nån hjälpa mig?

Och nu kan han prata också

2008-07-02T21:35:00.004+03:00

Det är verkligen vårt barn. Näst efter mamma och pappa kom kaka, dator och böcker.

(Han säger en massa annat också: bovovov för hund, titti för fågel, buddbudd för motorcykel och bäää för får. Men det där är hans fem första riktiga ord.)

Sura tanten bloggar

2008-07-01T08:54:00.005+03:00

Det här blir ett blogginlägg som slutgiltigt begraver alla mina ambitioner att framstå som en storsint filantrop. Varsågod, jag presenterar: Signatur "Småsint i förorten". Det ska handla om grannar.

Vi har mestadels trevliga grannar, vissa av dem rentav mycket trevliga. Folk här pratar med varann, och stämningen är sympatisk. Klart det finns de som inte deltar, som till exempel han med fula mössan i trappan bredvid. Han fick heta Fula mössan, för vintertid har han alltid en toppluva med sån där tofs som hänger i ett snöre, ni vet tidigt 1980-tal på landsorten? Inte hälsade han heller. Bara såg så där frågande ut, om man dristade sig till att heja. Han såg stadgad ut, men så flyttade Smala flickan och Smala flickans mamma in i samma trappa, och det dröjde inte förrän det blev uppenbart att Smala flickans mamma hade raggat upp Fula mössan, och flyttade över till honom. Ungefär i samma veva slutade både Smala flickan och hennes mamma för övrigt hälsa. Om man säger hej till dem nu så ser de frågande ut och svarar "he-ej?", med det där tonfallet som folk har i telefon när man presenterar sig och de inte kan komma på vem man är.

Anyway! De må vara tråkputtar som vill leva i sin lilla bubbla och inte ha kontakt med nån. De må ha sina egenheter i övrigt (motionsmani, böjelse för offentliga gräl och långa skriksessioner, vänner som felparkerar varje gång de hälsar på), men sånt får man ju ta om man bor i ett samhälle. Jag har haft överseende med dem. Men nu har de gått för långt. Igår klättrade Smala flickans mamma upp i lönnen utanför vår balkong, utrustad med en såg. För att såga ner grenar som Fula mössan stod nere på marken och dirigerade henne till. Så att de skulle få mer kvällssol på sin balkong, minsann. När Bupappan påpekade att självpåtagna arboristuppdrag inte hör till rättigheterna i ett husbolag, hade Fula mössan mage att föreläsa om att på balkonger ska man ha kvällssol och för den delen borde hela lönnen sågas ner. Med självgod min. Att vi, som delar lönnutsikten med dem, vill ha skugga och gillar lönnen var inget argument alls.

Så nu tänker jag inte ha det minsta dåligt samvete för att jag gett upp med att hälsa på dem. Pottsorkar! Hoppas det är deras trådlösa nät vi leechar på.

Böcker i brevlådan

2008-06-29T13:44:00.004+03:00

Posten har klåpat i år och inte haft koll på vår adressändring över sommaren. Det betydde att det låg post och väntade i hallen här hemma när vi kom, fast den borde ha delats ut till landet. Bland annat tre böcker, och det finns få saker som är skojigare än när det kommer böcker!

Barn med uppmärksamhetsstörningar : en handledning för lärare och annan pedagogisk personal av Kirsten Juul hör till avdelningen "böcker man får köpa", vilket är en regel jag följt under föräldraledighetens knapra dagar: jag får bara köpa böcker om jag lånat dem på bibban, läst dem och gillat dem så mycket att jag måste få läsa om dem. Det är en tunn, lättläst bok, och mycket känns i och för sig bekant sedan tidigare. Men den samlar det mesta om "störiga" elever mellan två pärmar, och framför allt har den i motsats till många andra böcker konkreta exempel på vad man kan göra i jobbiga situationer. Dvs. vad det kan löna sig att säga/inte säga, och när. En bra handbok för lärare, med andra ord.

Børnetøj 0-3 år av Hanne och Sofie Meedom. Även den här är en bok jag fick köpa, efter att jag hade förnyat lånet på bibban så många gånger det gick ... Detta är världens bästa mönsterbok för den som vill sy egna barnkläder! Mönstren är superlätta, snygga och enkla och anpassade till riktiga barn (ifall det är nån annan än jag som lessnat på hur mycket av det som säljs i handeln som är tajta vuxenkläder i miniatyr, jobbiga att klä på och leka i). De går att variera i det oändliga, och man blir bara så löjligt inspirerad av att bläddra i boken. Jag var nervös för språket, för den svenska översättningen är slut på förlaget, men tänkte att någon nytta ska man väl ha av sin examen i nordiska språk, och beställde boken på danska. Det verkar inte alls så svårt, och nu kliar det allt i syfingrarna.

Känn på litteraturen 2 av Carl-Johan Markstedt och Charlotta Lindqvist kom gratis från Bonniers som tack för en text som jag skrivit för ett annat sammanhang och som de ville använda. Jag var inte sen att önska mig den här boken, för om jag hade måst köpa den skulle den ha kostat 140 euro på Adlibris (och nästan 100 euro mer om man hade velat köpa den över disk i en real-life bokhandel!). Här ska planeras litteraturläsning för hösten!
Bilderna kommer från Adlibris sajt.

Än lever vi

2008-06-28T12:07:00.003+03:00

Jag är uppenbarligen rätt upptagen av il dolce farniente. Några blogginlägg har påbörjats men aldrig kommit längre än några rader. Nu åker vi in till stan för en liten vecka, och om det ska bli nåt bloggat där så får vi hoppas att grannen har sitt trådlösa nät på, för vi har sagt upp vårt abonnemang över sommaren. Ingen tidning, inget nät -- det kan bli en intressant upplevelse.

Cha-ching

2008-06-17T19:17:00.003+03:00

Jag har fått lön. För första gången på länge. Pengar är verkligen inte allt här i livet, och vi klarade oss så bra på en lön och föräldrapenning att det framstår som lite fånigt att jag trodde att jag skulle behöva börja jobba igen för ett år sedan, för att jag "inte skulle ha råd" att vara hemma. Tjah, säger jag nu. Värderingar. De kan ändras. Speciellt barn tycks kunna göra det lätt att omprioritera.

Nu stannar Bupappan hemma ett år med Bu. Vi fortsätter alltså på en lön och föräldrapenning. Har man en gång fått i den sparsamma växeln så är det ju onödigt att lägga i någon annan, eller hur? Och vi slipper hämta-lämna-stressen ett år till.

Äntligen här

2008-06-10T11:44:00.003+03:00

Vi är ute på landet nu. Det var så knastertorrt här så jag måste låta tvätt hänga kvar ute över natten, för det är som alla vet ett sätt att garanterat sätt att se till att det börjar regna.

Jag har inte rört datorn på flera dagar, och riktigt längtade efter lite egen tid med den medan Bu och Bupappan hälsar på grannen (som har en traktor -- jag antar att Bu kommer att vilja bo hos dem resten av sommaren). Nu har jag surfat och läst e-post, och det var inte alls så roligt som jag tänkte. Konstigt. Jag får väl gå ut och krafsa i jorden i stället.

Later, dudes.

Blöjorna fyller år

2008-06-04T13:26:00.003+03:00

Jag planerade att jag skulle blogga på ettårsdagen för våra finfina Fuzzibunz-blöjor, men dagen kom och gick utan att göra något väsen av sig. Blöjorna är fortfarande i användning, och så nöjda har vi varit med dem att jag precis beställde nya i storlek L. M-storleken skulle nog gå ett tag ännu, men börjar kännas lite tajt för Bus knubbiga lår. Det syns inget nämnvärt slitage på blöjorna efter detta år, så de går att använda igen om det skulle bli någon liten Bä som sällskap åt Bu så småningom.

För er som undrar, är de samlade erfarenheterna av ett års tygblöjeanvändning följande: De funkar lika bra som engångsblöjor. De har till och med en stor fördel i dagligt bruk, och det är att det luktar mindre om dem än om en vanlig sophink med engångsblöjor. De är roligare att använda, för de är färggranna och snygga. Den enda nackdelen med fickblöjor som Fuzzibinz är att de inte funkar på natten för ett barn som sover på sida, så där letar jag fortfarande efter något att ersätta Libero med. Men sammantaget känns det helt självklart att ha tygisar, och så är ju samvetet rent när man kan minska på sopberget lite. Bu skulle antagligen vilja tillägga att blöjorna dessutom har hög lekfaktor, och när man plågas av tandsprickning är knäppena på en (ren!) blöja underbara att gnaga på.

Obefogad tandläkarskräck

2008-06-02T22:13:00.002+03:00

Okej, så jag hade inte behövt oroa mig för tandläkaren. Dels var hon hur trevlig som helst, dels var det konstiga på Bus tand tydligen "verkligen inget hål alls, hål är bruna", utan kanske nåt han fått då han slagit tanden i nåt. Jaha.

Under hela besöket kände jag mig som någon som fått en sticka i fingret och krävt att få åka ambulans till akuten. Tandis erbjöd sig snällt att pensla lite fluor på tanden, och hon sade det inte, men det hängde ett "så att du inte behöver känna att du faktiskt kom hit helt i onödan" i luften. Och medan hon smetade på fluorgeggan (som jag också ofta fick som barn), slog det mig att den där banansmakande smörjan antagligen inte ens gör nåt. Det är bara nåt som de har i beredskap för odontologiska hypokondriker som jag.

Efteråt kände jag mig upprorisk och bjöd mitt barn på glass.

Osorterade tankar

2008-06-01T22:10:00.002+03:00

Jag har svurit på att inte skriva "jag har inget att säga"-inlägg, så det här är ett "jag har massor att säga men får ingen fason på det"-inlägg. Bland annat det här kokar i soppan som saknar struktur:

Betyg. Är det inte egentligen hur absurt som helst att elever ska betygsättas? Vad är ett betyg egentligen? Som om jag hade resultatlön beroende på hur bra mina lektioner är en viss dag? Så tänker jag medan jag läser boken Bedömning av elevtext.
Mammaledighet. Eller föräldra- eller vård- eller vadfandetnuheter, men alltså det som jag inte längre är sedan igår, eftersom jag nu officiellt är i tjänst igen. Jag vill gärna jobba, men jag vill inte inte vara mammaledig. Kan jag inte vara två personer samtidigt?
Sommarlov. Det liksom gläder mig att det för en gångs skull började 1 juni, som det ska göra. Så var det när jag var ung, och det var bra.
Könsroller. Bu är fixerad vid allt som rör sig (vilket lär vara typiskt i hans ålder). I vår närmiljö är det mest fordon som rör sig. Varför säger alla, precis alla, att "ja, det är så typiskt pojkar!", med ett gillande tonfall, när han blir lycklig över motorcyklar? Blir inte flickor glada av grävskopor och Harley Davidsons? Varför verkar ingen märka att Bu även älskar hundar, barn och fåglar?
Tandläkarskräck. Varför är det så, att om det visar sig att Bu har ett hål (det ser konstigt ut på en tand, vi har tid för undersökning i morgon), så är jag en dålig mamma? Eller alltså jag känner mig som att tandläkaren kommer att titta strängt på mig och föreläsa om borstning och xylitoltabletter och Karius och Bactus och tycka att det är mitt fel. Är det bara jag som har blivit uppfostrad enligt principen att hål i tänderna är ett tecken på moraliskt förfall? (Jag har aldrig haft ett enda hål i mitt liv, och tur är väl det, för jag skulle väl ha behövt psykoterapi för att komma över det misslyckandet. Tack mamma, tack fluortanten, för det mentala bagaget.)

Sådant går jag och funderar på, medan jag rensar i högarna av gammalt arbetsmaterial och försöker packa för att åka ut till landet.

Nya sjuor väntar i höst

2008-05-24T13:58:00.002+03:00

Jag har fått klasslistan för sjuan som jag ska bli klassföreståndare för i höst. Det är alltid en märklig känsla att se på en lista namn, som ännu bara är namn, och veta att med tiden kommer vart och ett av de där namnen att framkalla mycket konkreta känslor.

Jag fick även lite konfidentiella kommentarer om var och en av eleverna, eftersom jag inte var där och träffade dem när de besökte skolan. Det är det vanliga: ett par diagnoser, några extra duktiga och några som behöver extra uppmärksamhet. Jag har haft två egna klasser före den här, och de har bägge haft nästan tio elever mer än den här. Även om jag misstänker att jag kommer att få arbeta mer med vissa i min nya klass än i de "duktiga" klasser som jag haft innan, så är jag tacksam för en mindre klass. Om inte annat så är det en viss skillnad på att ha 15 eller 25 utvecklingssamtal!

Men vad säger ni om könsfördelningen: en fjärdedel flickor, tre fjärdedelar pojkar? Intressant.

Platser att besöka

2008-05-13T13:53:00.003+03:00

Via Skolfröken surfade jag in på Saras betraktelser (en lärarblogg!) och den här roliga utmaningen: Vilka fyra platser skulle du vilja besöka? Måste få svara!

Nu är jag visserligen en verkligt tveksam resenär. Jag är inte alls en som "älskar att resa", men om jag åker någonstans så tycker jag om att vara där länge och verkligen komma in i stället. Och de ställen som jag skulle kunna tänka mig att lära känna väl är:

Argentina. När min kompis Ia hade rest jorden runt frågade jag henne vilket ställe som var bäst, och väntade mig nog ett svar i stil med Indien eller Thailand eller nåt sånt. Men hon svarade Argentina. Efter det började jag plötsligt höra det från alla möjliga håll: Argentina är underbart. Så dit vill jag åka nån gång, och äta grillat kött och lära mig spanska.
Prince Edward Island. Möjligen skulle jag bli gruvligt besviken, men jag är en sådan Anne på Grönkulla-fantast, så det vore värt risken.
Québec. Jag skulle vilja se hur de sköter tvåspråkigheten, och jämföra med Finland.
Tristan da Cunha. Det verkar som om det finns mycket där som påminner om Färöarna, så jag tror att jag skulle passa in där. The most remote archipelago in the world, säger Wikipedia. Yeah, det låter som min grej.

Bubblar under: Libanon, Marocko, Jordanien, Nya Caledonien, Senegal, Mauretanien, Martinique ... Jaha, vad menar jag egentligen med att jag inte gillar att resa?

Full fart

2008-05-12T13:47:00.004+03:00

Just nu känns det som att det går väldigt fort i Bus utveckling. Han började gå rätt sent, men nu tar han igen det genom att springa runt som en oljad blixt. Även om han inte använder så många "riktiga" ord ännu förutom mamma och pappa, så kommunicerar han väldigt flitigt med egna ljud och läten, kroppsspråk och babytecken. Nästan varje dag får vi förundra oss över hur mycket han förstår av det vi säger och hur mycket man kan fråga honom om om han kan svara på det med ja, nej eller nåt liknande. Det är hisnande fart på utvecklingen, och det märks att han knappt hinner med själv. Ibland är han alldeles överhettad, och har svårt att komma till ro för tupplurar och läggdags.

På sätt och vis känner jag mig lite likadan själv just nu. När Bu är vaken sker det mesta på hans villkor. All fritid, det vill säga då han sover, är guld värd, och jag vill göra så mycket så jag inte vet var jag ska börja. Sy! Läsa! Skriva! Påta i jorden! Blogga! Argh! Jag blir virrig och hattar runt, syr en söm här, ritar ett mönster där, läser ett kapitel medan jag väntar på att kaffet ska koka. En mammablogg som jag läser använde ordet "speedslappa". Det är lite så det känns. Det är inte helt bra, men man får väl ta det man kan få. Nu iväg och fålla lillasysters aftonklänning innan barnet vaknar igen. Flås.

Ta skruv

2008-05-10T23:59:00.003+03:00

Vi köpte två pallar till balkongen (egentligen tvättkorgar, faktiskt). Som alla billighetsmöbler hålls de ihop med insexskruvar som man får skruva fast själv. Gissa om Bu tyckte det var intressant.

Det är inte helt lätt att måtta rätt med nyckeln om man är ett år och fyra månader och i början av sin motoriska karriär. Men skam den som ger sig.

Så här glad är han åt pallarna. Vi spänner skruvarna ofta, ofta. Det finns två Ikeanycklar på balkongen, för säkerhets skull.

Bokutmaning

2008-05-08T12:41:00.004+03:00

Den här utmaningen dök upp samtidigt på flera bloggar som jag läser, och chansen att blogga om böcker kan man ju inte försitta!

1. Vilken bok läste du senast?
Jag har alltid ungefär 3-5 böcker på gång samtidigt, men den senaste som jag avslutade var Kort kjol av Christina Wahldén. Den läste jag för att jag ville veta om den skulle passa att läsa med någon klass, och jag var riktigt metodisk och skrev läslogg och allt. En rätt ruskig historia om en flicka som blir våldtagen, och jag tror att den kan bli mycket givande att jobba med i rätt klass.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Jag har en massa på gång, men sådant som jag inte har börjat på är böcker som jag har beställt och som inte har kommit ännu: När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella (jag har reservation nummer sextio-nånting på bibban, så det lär inte bli aktuellt på ett tag ännu) och ett par ungdomsböcker som jag inte minns vilka de var.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Ja, se det har jag inte tänkt på eller kollat. Men med tanke på hur litteraturens historia har sett ut, så kan det gott hända att gubbarna dominerar. Jag brukar inte tänka på författarens kön då jag väljer vilka böcker jag köper.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Det beror på. Om det är en bok jag måste läsa trots att jag inte vill, så gör jag det nog. Ibland kan en bra bok kännas som om den tar slut för snabbt. Oftast tänker jag inte på sidantal.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Många av de bästa böckerna jag har läst har varit sådana som jag har köpt enbart för att jag gillat omslaget. Annars blir det mycket från Böckernas klubbs medlemstidning och en del från bloggar. Topplisteböckerna hamnar sällan på mitt nattduksbord (jag läser alltid i sängen).

6. När blir en bok för lång?
Aldrig, om den är bra, väl? Den längsta bok jag läst är Shogun, tror jag -- är det inte den som är på 1000 sidor?

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Jag har inga principer om att jag måste få läsa på originalspråket. Ibland kan det rentav störa mig, för om jag är riktigt inne i en bok är jag oftast helt inne i just den bokens språkbruk också, och det kan kännas jobbigt att nästan börja tänka på ett annat språk. Men vissa böcker måste läsas på originalspråket, som till exempel Zadie Smiths White Teeth. Å yrkets vägnar känner jag i alla fall att jag oftast har lust att läsa på svenska.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag tycker själv inte om övertalningsförsök som riktas mot mig, så jag försöker hålla samma låga profil som jag vill möta. Men när jag läste The Explosive Child av Ross Greene kände jag att jag ville sätta den i händerna på alla lärarkolleger.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Jag lämnar massor av böcker. Om jag inte har kommit in i boken kring sid. 30-50 så kommer jag inte att läsa den, förutsatt att det inte är någon bok som måste läsas (typ tentamenslitteratur).

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Jag tycker inte att någon genre är överrepresenterad, men andra skulle nog tycka att flera hyllmeter pedagogik och didaktik är ganska mycket, misstänker jag. Någon genre som totalt saknas kan jag inte komma på, för här finns både ett och varje. Men genrer som är klart underrepresenterade, om vi säger så, är chick & lad lit, science fiction och deckare. Jag fattar inte alls vad folk ser i deckare. Nån blev mördad, vem kan det vaaara, Wallander stryker längs gatorna, yada yada. Ge mig en hederlig didaktikbibel från Studentlitteratur när som helst före det. (Konstig, jag? Nu förstår jag inte alls hur ni menar :)

En lärardröm

2008-05-07T11:12:00.006+03:00

Jag hade börjat jobba igen, och bland alla mina mo-timmar på schemat fanns plötsligt en timme som hette "RS". I rum nummer 7, som inte finns i min skola. Jag märkte det kvart i ett, ungefär samtidigt som jag insåg att timmen hade börjat 12.20. Efter en massa spring i en okänd skolbyggnad, hittade jag äntligen sal 7, och mina elever. Som var många, och gick i gymnasiet. Och "RS" betydde ortodox religion. Som jag inte vet ett smack om. Och eleverna var lite otåliga, sura på att jag var sen och ville veta hur jag hade tänkt lägga upp kursen. Gymnasiets rektor, som hade väntat på att jag skulle komma, önskade mig lycka till med hurtig röst, och jag stod inför en klass utan den blekaste aning om vad jag skulle göra eller säga till näst.

Jag tror det där täcker alla rädslor man tampas med i läraryrket ganska väl.

Swing it

2008-04-30T08:20:00.004+03:00

Just nu är det bara en sak som intresserar Bu: att vara ute. Gunga är eventuellt livets mening, det är inte helt klarlagt ännu, men starka tendenser tyder på det.

Det stackars eftersatta biblioteket

2008-04-28T14:17:00.003+03:00

Jag är ansvarig för min skolas skolbibliotek, vilket anses motsvara två veckotimmar arbete. Urk, vilket dåligt samvete det har gett mig, för vad gör man på dessa två timmar? Plastar nån bok här och där, ställer tillbaka lite tidningar i tidskriftssamlare och suckar. Drömmar finns, men de förverkligas endast delvis på två timmar per vecka, med en budget som lyder på "ja, det finns ingen budget, men om det är nåt vi måste ha så får du köpa det". (Böcker, vill man säga, det måste vi ha.)

Men nu ska det bli andra bullar av, säger jag. Från hösten kommer jag och en kollega att dela ansvaret, och ha en timme var. Jag är övertygad om att det kommer att visa sig att 1 + 1 = 3, bara för att det kommer att vara så mycket roligare att ha nån att idea med. Synergieffekter är vad jag ser fram emot.

Dessutom tänker jag så här: om det inte finns en budget, så kanske jag kan göra upp den? Om jag bestämmer att det vi måste ha, det är ett medlemskap i Barnens bokklubb 15-18 år, tre nya klassuppsättningar och tio nya romaner per år? En snabb huvudräkning ger vid handen att det skulle kunna kosta ca 1000 euro, och det är banne mig inte oskäligt. Vi slänger in några tidskriftsprenumerationer till, va? Så bearbetar jag direktionen och Hem och skola och tada, jag har en budget. Så har jag tänkt, liksom.

Jag försöker läsa in mig på ny ungdomslitteratur nu också. Speciellt jagar jag böcker som kan fungera som helklass- eller gruppläsning. Tips?

Det vore synd att klaga

2008-04-23T15:18:00.004+03:00

Sorry, alla som suttit på kontoret i dag och stirrat trånande på det strålande solskenet utanför: jag har haft en perfekt dag hemma. Upp klockan åtta med jätteglad ettåring, hallongröt till frukost, en och en halv timme ute på gården (gunga, sandlåda, allmän förundran över allt som flyger och surrar, mera sandlåda), ettåring i säng för tre timmars tupplur medan jag fördjupade mig i en sybok (lillasyster har beställt denna till en stundande doktorsfest, viss förkovring behövs innan jag sätter saxen i satinet). Nu har Bupappan tagit över för kvällsskiftet, och jag ska iväg på yoga. Don't hate me.

Skrivprocessen

2008-04-20T15:31:00.001+03:00

I en tidigare kommentar lovade jag förklara en aha-upplevelse om läroböckernas skrivanvisningar som jag fick när jag läste Skriva och samtala av Torlaug Løkensgard Hoel.

Många läromedel i svenska (och handböcker i skrivning över lag) brukar tipsa om hur man skriva ungefär så här: börja med att planera, samla stoff, tänka på målgruppen, gör en tankekarta och disponera. Skriv sedan din text, läs därefter igenom och rätta skrivfel. Voilà, du har en text. Detta har aldrig fungerat för mig. Jag misslyckas för det mesta kapitalt med att göra någon tankekarta, jag vet inte hur jag ska börja, jag hatar att disponera. När jag har haft svårt att få till olika texter har jag antagit att det beror på att jag inte gör de ovannämnda stegen tillräckligt samvetsgrant.

Nu inser jag att problemet snarare har varit bristande insikter i skrivteori. Løkensgard presenterar en rad olika synsätt på vad skrivande är, från att se skrivandet som en överföring av färdiga tankar (som i exemplet ovan) till att se skrivandet som en utforskande process, det vill säga något man gör för att få veta vad man tänker. Speciellt Peter Elbow, som jag nämnde i det tidigare inlägget, är en förespråkare för processkrivandet, där man skriver för att utforska vad man egentligen vill säga. Løkensgard citerar en engelsk studie som visar att "tänk-innan-du-skriver" och "tänk-medan-du-skriver" är lika effektiva metoder. Det minst effektiva är att blanda ihop systemen, vilket är det jag ofta gjort. Jag är till naturen en omskrivare, men jag har sett det som en svaghet och försökt bli mer av en planerare.

En av orsakerna till att jag gillar Elbow så mycket är att han tipsar om olika sätt att sätta omskrivandet i system, och jag känner spontant att det är mycket mera mitt sätt att tänka och skriva än det lineära planerandet. (Jag känner år av frustration över uppsatser och diverse akademiska krior som kunde ha blivit något helt annat om jag hade vetat och insett detta då jag satt där och stirrade på en blinkande kursor i timmar utan att få ner ett ord.)

För mig som lärare är detta förstås viktig kunskap, för många elever ser det fortfarande som att man "skriver uppsats", vilket betyder att man får en rubrik som man börjar med att skriva ner och dra streck under. Så börjar man från början och skriver rakt upp och ner till slutet, och har man svårt med detta så är det för att man saknar begåvning att skriva. Om jag kan ändra på det så kommer jag att ha gjort nytta, tror jag.

När jag tittar på de svenskaböcker som jag har i hyllan, så är mönstret tydligt. Ju äldre läroböcker desto tydligare fokus på att planera först och skriva sen. I Studio Svenska, som är den lärobok jag använder med mina elever, nämns både planering och omskrivning som system, och att bägge systemen fungerar (även om man nog kan tolka det som att boken förespråkar modellen med att planera först). Det är bra, och nu har jag lite mer kött på benen för att utvidga det, och också hjälpa de där eleverna som sitter olyckliga och tuggar på pennan och inte vet hur de ska komma igång.

Slut på friden

2008-04-17T22:01:00.003+03:00

Igår började Bu gå själv. Han är rätt nöjd med konceptet, som han förvisso upptäckte för länge sedan, men verkar ha väntat med tills han är helt säker på det och kan fräsa iväg fort och långt (en liten perfektionist?). Detta steg verkar ha inspirerat till utveckling även på andra områden, för idag har han även för första gången satt på spisplattorna och försökt tömma kökslådorna i sophinken. För ett par dagar sedan kom han på att man kan stoppa in en skruvmejsel i elkontakterna, och eftersom allt detta är så roligt så valde han att sova tupplur i 45 minuter idag, när han i vanliga fall sover tre timmar.

När jag nämnde detta för Bufarmodern, skrockade hon torrt. Det verkar som om genen är dominant från Bupappans sida.

Mera inspiration

2008-04-12T21:07:00.003+03:00

Writing with power av Peter Elbow köpte jag för att den citeras i Molloys Reflekterande läsning och skrivning, där hon talar om skrivmetoder som hon har lånat av Elbow. Jag läser med ögonen på skaft och känner inspirationen växa exponentiellt för varje sida. (Inspiration både att undervisa och att skriva själv!) Om du saknar idéer för din skrivundervisning så är detta rekommenderad läsning. Billig var den också på Adlibris.

Skriva och samtala av Torlaug Løkensgard Hoel svarar lite mot mitt behov att lära mig mer om skrivutvecklingen hos unga skribenter, även om den egentligen handlar om responsgrupper. Den är så späckad så jag bara läser korta bitar åt gången, sedan måste jag pausa och processa vad jag lär mig. Bland annat har jag så här långt insett att det inte är så underligt att jag alltid haft lite svårt för skolböckernas kapitel om hur man skriver -- för det de säger går inte ihop med vad forskningen visar om hur elever verkligen skriver. Ha.

Tematisk undervisning och Metodboken är omläsningsböcker som jag senast läste för så länge sedan att jag måste fräscha upp minnet. Smarta lekar är en biblioteksbok som lät kul, och underst ligger Vauvalehti för stunder då det bara behövs lättsmält bebisgullegull.

Spick & Span

2008-04-09T12:04:00.002+03:00

Ibland ser vår lägenhet verkligen ut som ett hem där det finns en ettåring: klossar, bilar, nallar, dockor, pennor, kastruller och bestick utspridda över allt (Bu är bra på att öppna lådor). Men sådant går snabbt att plocka upp, och i övrigt är det förvånansvärt nog mer städat hos oss nu än pre-Bu. Orsaken? Vår son uppvisar ett genuint och djupt engagerat intresse för alla former av städning. Han gillar att torka med trasa. Han tycker det är dagens höjdpunkt att få diska. Minst en gång per dag tar han initiativet till att ta fram dammsugaren, som han sedan släpar runt och gör ljudeffekter till medan han låtsasdammsuger. Var han har fått detta ifrån är mer än jag vet, för varken gener eller exemplets makt borde ha kunnat påverka honom i den riktningen.

Kanske det här är ett typiskt ettårsfenomen? Alla tecken tyder ju på att städivern verkar gå över senast till skolstarten. Men just nu glänser det här hemma, för om nu ens ättelägg tjuter av lycka över att få dammsuga på riktigt så vem är jag att ställa mig i vägen för den glädjen? Vi torkar och diskar och dammar och dammsuger mest alla dagar här nu. Till sommaren kanske han ska få en egen liten sopborste.

Små och stora klasser

2008-04-07T12:03:00.003+03:00

Dagens Hbl har en artikel om miniklasser, som har inrättats som en lösning för högstadieelever som annars riskerar att inte få avgångsbetyg från grundskolan (artikeln finns delvis här, men en faktaruta som finns i papperstidningen saknas).

I den artikeln finns också uppgiften att tvåhundra elever lämnade grundskolan utan avgångsbetyg i fjol (= de hade inte godkänt i alla ämnen), så tydligen är det möjligt. Jag har vaga minnen av att jag har hört att den som har fyllt 18 inte längre omfattas av läroplikten, så kanske det handlar om det. Här vet jag inte exakt hur lagen ser ut. Däremot är jag rätt säker på att dessa 200 som saknar avgångsbetyg inte kan söka in till någon vidareutbildning, för jag tror inte att man kommer in ens på tionde årskursen utan avgångsbetyg från nian. Så det är bra att det satsas på dessa ungdomar, och smågruppsundervisning låter vettigt. Mindre undervisningsgrupper är i allmänhet bättre för alla. Det tycker också rådet för utbildningsvärdering (som jag faktiskt inte hört om förr), och preciserar till och med vad en "för stor" grupp är: mer än 25 elever. Mer om detta finns här (i Läraren).

Jag har flera gånger märkt att folk som inte jobbar i skolan har lite svårt att sätta sig in i klasstorlekens betydelse för undervisningen. Speciellt äldre personer brukar påpeka att de minsann var trettio-fyrtio stycken i klassen och på sin höjd behövde fröken knacka med en penna mot katedern om det blev för många som viskade. Både undervisningsmetoderna, elevmaterialet och skolkulturen har nog förändrats en del. På en lektion med traditionell katederundervisning där lärarens röst är den enda som hörs är ju ansträngningen för läraren inte större om det finns fler öronpar som åhör. Men all forskning visar att det är ett av de sämre sätten att lära ut något, och ska man prata med, handleda och samarbeta med individer i ett klassrum så spelar det stor roll för antal minuter man hinner ägna åt varje enskild elev om man har 25 elever (den största klass jag haft) eller 13 (den minsta klass jag haft). Finns det dessutom en enda elev som kräver mycket av lärarens tid och uppmärksamhet så är det tid bort från de andra. Och dagens elever är inte direkt de vattenkammade 30-talspiltar som andäktigt åhörde magistern föreläsning om dativobjektets spännande värld på den gamla goda tiden. Ifall någon trodde det!

Jag tror säkert att alla drar nytta av de här miniklasserna om de blir ett bestående system.
Men gruppstorlekar handlar alltid om pengar -- ju mindre grupper desto dyrare undervisning. Miniklasserna är ett tvåårigt experiment som undervisningsministeriet och utbildningsstyrelsen har startat, och de bidrar med stöd för materialkostnader, medan kommunerna själva ska stå för personalkostnaderna. Det, i kombination med bristen på speciallärare, gör det intressant att se hur projektet ska hålla sig flytande. Det brukar sällan vara brist på goda idéer, men extraanslag ser man inte lika ofta till.

Lärarambitioner

2008-04-04T15:08:00.003+03:00

Det talas mycket om skärmtid, bland annat i Klass 9A, där Anibal sade att hans skärmtid (tid framför tv- eller datorskärm) är 6-8 timmar per dag. Det är mycket. Jag märker att jag har begränsad skärmtid just nu, för att mitt liv ser ut så att det är omöjligt att sitta så mycket framför en skärm ens om jag skulle vilja det. Man blir kräsen: om jag hinner surfa 20 minuter på en dag, vad är intressant nog för att jag ska vilja läsa det? Jag orkar till exempel inte läsa alla kommentarer på nätet till programmet Klass 9A, även om jag på sätt och vis skulle vilja. Det är så himla mycket tyckande. Så nu vet jag inte vad folk tycker om lärarna i programmet. Och som lärare så vet jag inte om jag tycker att det är helt okej att kommentera kolleger, men jag får väl gå på det nutida mantrat: har man valt att träda fram i ett offentligt medium så får man leva med att folk kommenterar en.

Jag tycker nämligen, efter att halva serien gått, att jag fortfarande väntar på något som jag inte har sett. Nu visar de ju rätt lite undervisning egentligen, men när jag tänker på det jag ser, så känns det så här: De lärare som undervisar 9A är karismatiska. De kan "ta" en grupp. De kan hålla uppmärksamheten. Men det som jag också ser är (fortfarande) tysta elever med glasartad blick som betraktar en lärare som talar och agerar. Som lärare får jag inga didaktiska aha-upplevelser. Jag är, om jag får framhålla min ringa person (och det får jag i min egen blogg, haha!), en av de där karismatiska lärarna som kan få alla ungar att zooma in på mig och jag kan ha dem i min hand, så att säga. Men jag vill hävda att det inte är detsamma som att vara en god pedagog. När man ser programmet så kan man förledas att tänka att vi behöver fler häftiga demonstrationer av saker som säger poff, men det är nog att förenkla lärararbetet. En bra lärare är en lärare som kan riva av demonstrationen av saker som säger poff på ett sådant sätt att eleverna begriper varför det sa poff och varför de fick göra det experimentet och vad det kan finnas för nytta med att ha gjort det. Kanske gör lärarna i klass 9A det, kanske gör de inte det. Man får egentligen inte se det. Jag försöker påminna mig själv om att det är ett program som trots allt är gjort i underhållningssyfte, men samtidigt så tycker jag ju att de kunde ha tänkt på vad de kan ge alla de lärare som rimligtvis är programmets ivrigaste fans. Det hade varit kul att till exempel få ta del av de gästande lärarnas ämnessyn eller syn på kunskap och inlärning.

Fast en sak var cool i senaste programmet, och det var rektorerna. Jag tycker de är rätt bra. Det är klart att de säkert kan ha varit påpeppade av programmakarna att ta upp saken, men det var rätt tufft att de plockade upp de sänkta ambitionerna bland lärarna. Hur lätt hade det inte varit att nöja sig med att säga att tiden är för kort och sedan gradvis tappa farten. När jag gick på förlossningskurs pratade vår kursledare om hur idrottsmän alltid siktar på ett mål som ligger bortom mållinjen, för att man tappar fart på slutrakan om man siktar på mållinjen. Målet i Klass 9A är kanske utopistiskt, men faktum är att om lärarna enas halvvägs om att det inte går att uppnå, så kommer de sannolikt att sluta på ett lägre resultat än om de har det ursprungliga målet för ögonen ända till slutet. Sikta på stjärnorna så når du åtminstone grantopparna, brukar min mamma säga, och här handlar det väl om var man hade hamnat om man ändrat siktet mot grantopparna. Det är intressant att se hur även de mest motiverade och duktiga lärarna kan börja vela i sina målsättningar, och det är kanske det som har skett i det ursprungliga kollegiet också. Man anpassar sina målsättningar efter vad man tror att eleverna klarar av, och det kan sannerligen bli en fälla.

Nu har jag förbrukat min skärmtid! Detta är för övrigt mitt 500:e inlägg sedan bloggen flyttade till Blogger. Grattis, bloggen!

Mitt svåra förhållande till rödpennan

2008-04-01T13:11:00.004+03:00

Jag har alltid känt olust inför att "rätta uppsatser", eller vad man nu vill kalla det då man läser, kommenterar och betygsätter elevtexter. På listan över saker jag ogillar i mitt arbete tävlar korrigering helt klart om topplaceringen, tillsammans med utvecklingssamtal och nationella utvärderingar. Men jag har aldrig lyckats sätta fingret på exakt varför jag tycker så, mer än ett vagt "jag vet liksom inte vad jag borde göra".

Nu när jag har läst ut Reflekterande läsning och skrivning av Gunilla Molloy så börjar en del bitar falla på plats. För det första inser jag att jag inte har några som helst modeller för hur man gör. Mina egna modersmålslärare gjorde inget annat än strök under stavfelen och skrev ut ett vitsord på slutet. Min gymnasielärare skrev aldrig något annat än poängen och sina initialer. Under lärarutbildningen begränsade sig övningen i textrespons till att vi rättade några gymnasieuppsatser per lärarkandidat och handledaren tittade på det och sade "ja, det var samma poäng som jag skulle ha gett". Inte mycket att bygga på, annat än en önskan om att ge mina elever mer handledning än så.

För det andra inser jag att jag inte vet särskilt mycket om vad det är jag borde koncentrera mig på. Hur ser egentligen den förväntade skrivutvecklingen under åk 7-9 ut? Varken jag eller eleverna vet det, tror jag. Det är lätt att påpeka skrivfel och ordföljdsfel och andra formaliafel, men det är ju inte det jag vill stanna vid. Jag tror jag måste inventera litteraturen om högstadieelevers skrivande och fördjupa mig rejält i den. Jag har enorma luckor! Här inser jag att det inte är så konstigt att jag har det, för jag har ju en akademisk examen i svenska, som är något annat och bra mycket allmännare än skolämnet svenska och den didaktiska biten. Och på ett knappt år av lärarutbildning hinner man väl inte med allt (särskilt om man ska använda så mycket tid på strunt som vi gjorde ...). Men det är ingen ursäkt. Den som har bra tips om litteratur att läsa in sig på give sig till känna i kommentarerna!

Summa summarum, det känns som ett litet genombrott. Inte så att jag kommer att börja älska att kommentera elevtexter, men Molloy gav mig inspiration att ändra kurs på mitt undervisningssätt lite, och det gav en skjuts åt lusten att tänka över hur jag kommenterar och bedömer texter. Nu ser jag också att Natur och Kultur har en bok som heter Bedömning av elevtext - en modell för analys, där de säger att "boken presenterar både forskningsrön och ger praktiska tips på hur du som lärare kan utveckla ditt arbete med bedömning." Kanske en bok att skaffa? Har någon erfarenhet av den?

Inspiration

2008-03-27T18:55:00.004+02:00

På nattduksbordet just nu.

Mera godis från SVT

2008-03-27T13:29:00.003+02:00

Inte nog med att SVT kör Klass 9A, nu börjar serien Barnmorskorna också. Om de ytterligare kunde få in en serie om typ virka-sticka-pyssla, så skulle alla mina intressen i livet vara representerade, ju!

Första avsnittet av Barnmorskorna kändes bra. Det kändes faktiskt realistiskt. Så där var det! Förutom att det som inte fastnar på bild i ett halvtimmesprogram förstås är att 90 % av tiden då man föder barn händer ingenting, utan man väntar. Men annars. Blandningen av högkliniskt, med kanyler och datorskärmar och jox, och det snälla och varma och goda och jordnära. Vilka snälla och rara barnmorskor de hade valt att följa också!

Sen tror jag att det faktiskt är alldeles bra att det görs ett sånt här program. Väntande mammor tillbringar massor av tid med att gruva sig för hur det ska gå att föda, och även om man inte kan veta hur det blir för en själv så erbjuder det här programmet chansen att se att det går, att det visserligen är jobbigt och rentav överjävligt ibland, men att det i alla fall går. För i och med att ingen föder hemma eller i bastun längre så är det ju lite som döden: man kan inte föreställa sig det på riktigt när man aldrig har sett det. Och amerikanska filmers Push! Push! är ju inte mycket att stödja sig på.

Programmet går att se här om du missade det och blev intresserad.

10 orsaker att gilla påsken

2008-03-24T19:19:00.004+02:00

Påsken är anspråkslös. Man behöver inte konsumera för att det ska kännas som påsk.
Man kan fira lite som man vill, eller inte alls. Förväntningarna på hur det ska vara är så olika så ingen behöver förklara varför den inte färgar ägg eller varför den absolut vill ha brasa för att det ska kännas rätt.
Maten är god. Jag säger bara lammstek, memma och pasha. Årets memma inhandlades i det lokala bageriet och den var god. Len, blank och söt. Mmmm.
Ägg är gott, både riktiga ägg och chokladägg. Det perfekta kokta ägget ska ha krämig, varken rinnig eller hård gula. Det perfekta chokladägget är Fazers Mignon.
Påskbrasa. Ännu inga varningar för skogsbrand och fritt fram att elda upp allt ris och bråte i trädgården och skrämma häxorna på flykten.
Påskbastu. Klart man badar annars också, men påskbastu passar så bra efter en dag ute när det ännu är lite vintrigt men redan lite vår i luften och man har stått och matat påskbrasan hela dagen.
Påsken infaller alltid på samma veckodagar och är alltid lika lång. Underbart förutsägbart och inget räknande av hur många lediga dagar man får detta år, så som med jul.
Fyradagarsvecka både veckan före och veckan efter. Inte illa!
I motsats till julfest och skolavslutning och alla andra högtider som kräver att man ordnar program och cirkuskonster, så kräver påsken inget extra skolprogram av mig som lärare. Jag förväntas valla min klass till kyrkan, men det är allt.
Vårkänslor! Påsk är grönt gräs och kycklingar och takdropp och sol som värmer. Det börjar kännas hoppfullt.

Hehe så boknördig jag är

2008-03-20T21:12:00.002+02:00

Klass 9A

2008-03-19T20:11:00.002+02:00

Min kompis S sade det bra: SVT:s program Klass 9A är lärarporr, eller åtminstone alla inslag som visar undervisning är det, och vi skulle bara vilja ha mermermer. Jag är lite trött på att så mycket tid i programmet går åt till att speakern med domedagsrösten upprepar sina mantran: "Johannesskolan -- en av Sveriges sämst presterande skolor", "några av Sveriges bästa pedagoger" och "målet -- att bli en av Sveriges tre bästa klasser". Vi kan det nu, liksom. Visa mer lektioner!

Jag har funderat på det där med superpedagoger. De nya lärarna verkar jätteduktiga, men samtidigt tror jag att jag hade väntat mig nåt liksom ännu fenomenalare, nåt alldeles utomjordiskt i undervisningsväg. Det kanske inte är det som är den stora skillnaden? Det som skiljer dem från mängden verkar snarare vara engagemanget och tron på eleverna. Vissa av dem är så engagerade så man blir alldeles hög, ju. Jag säger bara: Stavros. Wow.

Och vilka modiga lärare som gett ifrån sig denna klass. Ingen säger det rent ut, men det är klart att man lätt tänker "och vad är det för slapptassar som har undervisat de här eleverna, om de är så där dåliga?". Och jag slår vad om att det finns många skolor som inte skulle gå med i ett sånt här projekt just för att de tänker att då erkänner de att de är kassa. Men de som gav ifrån sig 9A har visat prov på stor ödmjukhet, tycker jag. Antingen blir resultatet av experimentet att eleverna presterar lika illa som förr, och då visar det att allt hopp är ute för de svaga. Eller så blir resultatet att klassens betyg stiger, och då betyder det att det finns massor av hopp och massor för många lärare att bli bättre på. Och det är väl stort att inte sätta sin egen stolthet främst, utan vara villig att ses som "de sämre lärarna" i hopp om att sedan kunna lära sig något och bli bättre?

Tid att börja, tid att avsluta

2008-03-10T12:22:00.002+02:00

I senaste numret av bebistidningen Vauva var det en kolumn som sade precis som det är: som småbarnsförälder kan man göra i stort sett samma saker som man gjorde innan man fick barn. Men om man hinner hålla på i en minut eller tio innan man får avbryta det står skrivet i stjärnorna. Och avbruten blir man. Therefore, glest mellan blogginläggen. Inte för att jag skulle sakna idéer. Kanske jag borde börja publicera alla halvfärdiga fragment av blogginlägg, som en konstnärlig tribut till livet med en ettåring?

Bu håller på hemskt mycket just nu. Håller på att lära sig gå. Håller på att få tre kindtänder samtidigt (Nobels fredspris till den som upptäckte paracetamol). Håller på att till fullo inse att man kan styra sin värld genom att peka, ropa Dä! Dä! och vid behov placera trögtänkt förälders hand på det man för tillfället vill ha assistans med (kan vara öppnandet av skruvlock, påknäppandet av någon apparat eller nästan vad som helst, allt är intressant). Motgångar leder i allmänhet till stor sorg och ett öronpinande vrål som påminner inte så lite om Chewbacca.

Nu ska vi se om jag hinner trycka på "publicera inlägg" innan han vaknar från sin lur.

Oväntade glädjeämnen

2008-03-02T20:00:00.003+02:00

Två saker i dag, helt orelaterade inbördes:

Jag har försökt komma över den värsta upphetsningen, men jag kan inte hjälpa att jag fortfarande, två dagar efter att jag fick veta det, blir pirrig av att tänka på det: jag kommer att ha en vit tavla i mitt klassrum i höst! Det gör mig oanständigt glad. Jag har haft svart tavla, och det är retro och nostalgi och säkert vänligt för ögat, men kritdamm och ruttna tavelsvampar är inte precis balsam för lärarhänder. Yay för vita tavlan! (Jag antar att jag nu har avslöjat en ny dimension av exakt hur skruvade lärare egentligen är.)
När man har ett vanligen mycket kvällspiggt barn, och detta barn plötsligt somnar kvart över sju, då kan man bli helt ställd. Va, har jag fritid? Men vad ska jag göra med den nu så här plötsligt?

Mannerheim är Gud

2008-02-26T13:15:00.003+02:00

Vi finlandssvenskar är så toleranta, så toleranta, för vi tillhör en minoritet och därför vet vi hur det är att vara annorlunda. Det är en omhuldad myt. Bah, säger jag, speciellt efter artikeln om upprörda krigsveteraner i dagens Hbl.

Först och främst är det en besynnerligt spretig artikel, som tar avstamp i ett soldatjubileum för att övergå till citatfrossa om Mannerheims sexuella läggning och slutligen avrunda med stormarna kring en animation om den gode marsken. Men framför allt blir jag beklämd av tongångarna. Okej, det är gamla män som uttalar sig, och de har väl samma yttrandefrihet som animationsfilmaren. Men ändå. Att insinuera att Mannerheim var homosexuell är "förkastligt", "sovjetpropaganda" och något som man borde skämmas över, får vi veta. Det är som att påstå att självaste Gud är homosexuell. (Och det är förstås en otänkbar tanke, då.)

Jag trodde det var common knowledge att Mannerheim var homosexuell. Och jag fattar inte vad det spelar för roll om det stämmer eller inte. Han var viktig för Finlands historia, och det räcker väl? Att låta veteraner spy på med sina fördomar är vad jag kallar förkastligt. Morr.

Hahaha

2008-02-24T20:58:00.003+02:00

Ibland får man plötsliga insikter i hur olika livet är för olika människor. Det som är självklart för mig är inte det för andra och allt det där. Följande lilla samtal utspelade sig hos goda vänner i dag, vid 19-tiden:

Goda vännen 1: Jaha, vad ska vi göra i kväll? Man kunde gå till simhallen, kanske.
Goda vännen 2: Jag ska gå en sväng till jobbet och hämta ett fax.
Maja: Men öh, klockan är ju redan sju?!

(För alla er som inte förstår vad som är konstigt här:
Ni har inga barn, va? Åtminstone inga små. Just nu, som förälder till en ettåring, framstår tanken på att man någonsin tyckt att kvällen just börjat vid sju som relativt underhållande. Lite så där som om man hörde om livet på nån avlägsen planet.)

Jag älskar internet

2008-02-17T14:37:00.004+02:00

Internet är så himla bra! Jag vet inte hur många gånger jag blivit direkt lycklig över att jag lever i en tid då internet finns. Okej, internet är jättehemskt med äcklig barnporr och virus som äter upp din dator, men om vi nu bortser från det. Förutom Wikipedia, som bara det är orsak nog att älska nätet, så älskar jag att vad jag än snöar in på så kan nätet tillfredsställa mitt sug efter information om saken. Bupappan kan intyga vilka ändlösa timmar jag till exempel tillbringat med att surfa på hundraser. Och även om kontentan av det blev att vi nog inte ska ha nån hund, så har jag nytta av det i verkliga livet, för jag kan identifiera de mest obskyra hundraser numera. Och jag har glatt mången ägare till jyckar av obskyr ras genom att utropa "nämen är det inte en ..." (hundägare är om möjligt ännu stoltare över sina skyddslingars särart än småbarnsföräldrar).

Just nu är jag insnöad på att sy och sticka. Framför allt sticka! Vem kunde ha trott det om mig, som typ aldrig slutförde ett enda handarbetsprojekt under tre år av syslöjd i högstadiet. Grandiosa planer var mitt bravurnummer, men åttan jag hade på betyget var nog bara för att jag var relativt tystlåten medan jag satt och gjorde ingenting. Anyway, numera har jag plötsligt tålamod att sy och sticka, och här kommer nätet in. Det finns massvis av ljuvliga sy- och stickbloggar! Att titta på dem är som att titta på dans: känslan av att se det är lite som att göra det själv. Och även om jag bara åstadkommer blygsamma yllestrumpor och något enkelt plagg till Bu så kan jag mycket väl leva mig in i hur det skulle kunna kännas att ha gjort det här eller det här. Eller vad som helst från den här bloggen! Pretty pretty. I love.

Och nu! När det är sportlov! Då ska jag gå hit och köpa massor av det här garnet. Sedan kommer vi att ha de snyggaste sockorna i stan.

Skola skola!

2008-02-15T20:47:00.003+02:00

Första avsnittet av 9A var intressant, och verkar väcka diskussion i Sverige. Till exempel på Svt:s diskussionsforum kommenteras allt från det berättigade i att mixtra med elever i grundskolans sista klass till inredningen i deras klassrum. Personligen blir jag lite road av folk som högljutt måste påpeka att det här ju inte är verklighet -- tv är tv, inte verklighet. Men jag tycker att jag verkligen känner igen skolan som institution och arbetsplats i det första avsnittet. Jag ska nog se några avsnitt till innan jag kommer med något omdöme om hela upplägget. Men eleverna var söta! Jag blev sugen på att börja jobba igen, och det är bra med lite såna känslor också.

Pia uppmanar sina läsare att ta ställning till frågorna som 9A:s nya lärare har fått svara på, och jag gör det här eftersom jag aldrig skulle kunna fatta mig så kort att svaret skulle rymmas i hennes kommentarer!

1. Vad gör du/borde läraren göra om elever stör på lektionen?

Först och främst är det en bra fråga vad vi menar med att "elever stör". Stör mig eller stör klassen till exempel? Det är inte samma sak. Men om vi lämnar de filosofiska frågorna åt sitt öde och utgår från att jag är bra på att bedöma när elever stör, så vet jag av erfarenhet att det ofta inte behövs mer än en blick. Mina elever kallar den "moddalärarblicken", och jag använder den gärna för att undvika att jag börjar tjata. Om det behövs mer än en blick så går jag oftast fram mot eleven, och om inte den fysiska närvaron räcker så pratar jag lågmält med eleven, helst så att ingen annan hör. Skulle det behövas mer än så så finns förstås de beprövade klassikerna att säga till eleven med hög röst eller be honom (det är i de fallen faktiskt nästan alltid en han) gå ut fem minuter, men det är få elever som brukar gå så långt, tycker jag. Och gör de det så tycker jag fortfarande att gorm och utslängning funkar rätt dåligt för att få dem att ändra på sitt beteende.

Ett svårare fall är när hela klassen kollektivt är så stökig att alla är trötta på bristen på arbetsro men inget funkar. Så var det med min gamla klass som jag var klassföreståndare med, och jag kan inte säga att jag nånsin kom på nåt sätt att få det att funka i den klassen. De bara babblade på som maniska babianer ... Jobbigt.

2.Vad gör du/borde läraren göra för att få igång de tysta eleverna?

Efter att jag läste Liisa Keltikangas-Järvinens bok om temperamentet som en avgörande faktor för hur man blir bedömd i skolan har jag funderat mycket på detta. "De tysta eleverna" innefattar elever som är tysta av olika orsaker. Jag kan uppmuntra de blyga, ge dem uppgifter som är lagom utmanande, eller låta dem som lider av riktigt allvarlig scenskräck ha muntliga anföranden i enrum med mig. Men det finns också de som lär sig bäst genom att iaktta vid sidan om och som aldrig kommer att bli den där som räcker upp handen hela tiden och är aktivast i gruppen, och det temperamentet kan jag inte ändra på. Så mitt svar blir nog att jag som lärare borde vara så lyhörd som möjligt för vad som är orsaken till att någon elev är tyst, och försöka möta den eleven där han/hon behöver bli mött.

3.Hur gör du /borde läraren göra för att få en elev att göra läxorna?

Mina elever får inte läxor varje gång automatiskt, men när jag ger läxor försöker jag vara noga med att de ska redovisas på ett sådant sätt att eleverna vet att jag räknar in arbetet i deras vitsord. Om någon systematiskt har problem med att uppvisa gjorda läxor så vill jag ju veta varför, så då pratar jag i enrum med den eleven om vad som inverkar på hemarbetet. Om det är fråga om något större arbete som är viktigt för betyget så erbjuder jag alltid eleven en chans att jobba med mig efter skolan. Alla nappar inte, men då har de i alla fall fått en chans.

4. Ska lärarna få beslagta mobiltelefoner?

Om nu någon elev är alldeles sjövild med sin mobil och hela timmen går åt skogen på grund av den, så tycker jag att jag bör få ta hand om telefonen till timmens slut. Det har hänt mig exakt en gång. Annars tycker jag faktiskt att eleverna sköter sina mobiler minst lika bra som vuxna, för det ringer sällan på timmarna och om det gör det så blir eleven vanligen generad. Om någon sitter och textar på timmen så brukar jag markera att jag ser det och att jag inte gillar det, och det har sällan varit något problem efter det. Jag brukar säga att om det ringer så kan jag svara, och skulle min mobil ringa så får någon elev svara (det har också hänt, en gång). Men jag hetsar inte upp mig så mycket över mobiler och kepsar och sånt. Jag ser inte dem som ett hot mot mitt ledarskap i klassrummet.

5.Har flickor och pojkar samma möjligheter i skolan?

Det enda möjliga svaret på den här frågan borde ju naturligtvis vara ja. Skolan fungerar inte i ett vakuum, utan är en del av samhället och verkligheten, så frågan är väl om flickor och pojkar har samma möjligheter i livet. Jag tycker svaret på den frågan är både ja och nej. Varför det är så och vad vi borde göra åt det är inget jag kan svara på, men ämnet intresserar mig. Genusperspektiv på pedagogik är något som jag tror trampar i barnskorna i Finland, om man jämför med Sverige, tror jag dessutom. Vi lever väldigt mycket i en jämställdhetsillusion i detta land: vaddå, vi är ju jättejämställda här och vi gav rösträtt åt kvinnor som andra land i världen sådesså, typ. Men titta bara på första avsnittet av Klass 9A, som exempel. Vilka syns, vilka tar plats, vilka talar, vilkas namn lär man sig först? Och hur är det möjligt att flickor har bättre betyg och utbildar sig mer och "tar över" på universiteten, men ändå har lägre löner än män? Ibland tittar jag på de där duktiga tjejerna i skolan som gör allt rätt och sliter hårt och följer alla regler medan killarna slackar och kryper under där ribban är lägst, och tänker grrrr. Jag tror på förändring men jag tror tyvärr inte att det går över en natt -- eller att skolan ensam kan stå för förändringen.

Shit happens

2008-02-14T14:34:00.001+02:00

Antal medlemmar av Bufamiljen som har maginfluensa: 3

Kryddpojken

2008-02-11T20:04:00.000+02:00

Det sägs att babyn har smaksinne redan under fostertiden, och att barn senare i livet föredrar sådan mat som mamman åt under graviditeten. Just nu försöker jag komma ihåg om jag åt speciellt mycket indisk mat när jag väntade Bu, för det är inte att ta miste på vad han gillar i matväg. Curry! Garam masala! Spiskummin! Ju mer vitlök, ingefära och koriander, desto säkrare succé. Det nyper i hjärterötterna när han sitter med sin lilla bebissked i högsta hugg och slevar i sig mammas butter chicken med salig min. Naanbröd skulle han förmodligen äta varje dag om jag orkade baka. Kanske det är för att vi spelade Ravi Shankar i förlossningssalen?

Skol-tv

2008-02-09T21:24:00.000+02:00

Just nu väntar jag riktigt mycket på att SVT:s nya serie, Klass 9A, ska börja! Dokumentärer om skolan intresserar alltid, och vem kan motstå det här konceptet: ta en lågpresterande klass, ge dem topplärare och se om det går att nå målet att klassen ska bli en av landets tre bästa. Det ska bli spännande att se vilka metoder dessa lärare använder, och jag är också rätt intresserad av att se hurdana eleverna är. När vi har besök eller vikarier från Sverige så brukar de alltid säga saker som "åh, men ni har så snälla och väluppfostrade elever!". Och när man inte själv alltid tycker det, så undrar man ju om det faktiskt kan se så annorlunda ut i svenska klassrum ...

På tisdag börjar det. Om du inte ser svensk tv så går programmet också att se på webben, följ länken ovan.