Mina elever svär ofta så öronen krullar sig, och jag blir faktiskt inte ens särskilt avtrubbad. Många av dem vet att jag alltid reagerar, så de ber om ursäkt nästan i samma andetag som de klämt ur sig ett invektiv.
Men i dag var det jag som svor, och riktigt illa. Jag har nämligen en tillvalsgrupp i drama som i sina bästa stunder kan vara hur duktig som helst, men vi har oddsen lite emot oss på fredag eftermiddag. Dessutom har jag länge misstänkt att flera av dem har valt kursen på fel grunder: för att de har hört om den av folk som gick den ett år då den leddes av en lärare som mest lät dem se på film, eller gå hem om de verkade trötta. Flera av dem är duktiga på att improvisera och ta risker, men flera av dem verkar också komma till timmarna med inställningen att det är ett tillfälle att slappa och jönsa med kompisarna.
Vi har pratat om förutsättningarna för en fungerande dramagrupp, gjort upp gemensamma spelregler och tagit talrika timeouts för att få bukt med olika problem. De kommer med en massa förslag på bättre arbetsro, som alla utgår från att de ska styras utifrån: slängas ut eller få en anmärkning. Jag försöker få dem att fundera på någon form av inre motivation, men tanken är främmande för dem. Kontentan blir att det tidvis händer alldeles bra saker på timmarna, men att jag ständigt får bryta, ta om och gripa in för att föra arbetet framåt. Och idag blev jag bara så himla arg till slut, så jag röt:
- Kan ni sluta med det där satans babblandet??!
Jag hörde någons viskning eka "Satans!!!" som om det var det sista de hade väntat sig att höra av mig. Och det kanske det borde vara. Ibland härmar jag deras vardagssvärande för att uppmärksamma dem på hur de låter när vart och vartannat förstärkningsord är ett könsord. Men det här var ingen planerad effekt, jag blev helt enkelt så rasande. Jag sade en del annat åt dem också, bland annat att jag just då inte visste om jag hade lust att undervisa dem längre. Till slut gick de på rast och så fortsatte vi under lite mer ordnade former. Stämningen förblev dämpad, men de var mer koncentrerade på arbetet än innan.
Om det här skulle vara en Hollywoodfilm skulle det sluta med att någon hade ställt sig upp och betygat att jag är den mest inspirerande dramaläraren ever, och att de från och med nu skulle göra sitt bästa. Så går det förstås inte till i verkligheten. De sade inte så mycket, och ingenting alls blev bättre av det här, tror jag. Jag tror å ena sidan att det är bra att kunna behärska sig, och jag är inte till freds med mitt utbrott. Å andra sidan anser jag att elever gärna kan få se människan i alla lärare. Och just den här människan är så himla trött på att undervisa drama med en grupp som (det kom fram i diskussionen efteråt) har gått och väntat på när jag ska dra fram dvd-lagret och låta dem chilla framför bioduken.
På något sätt måste jag komma till rätta med min egen irritation över ämnet och gruppen. Envishet har räddat mig många gånger tidigare, och jag har vänt många jobbiga situationer med klasser till framgång genom att helt enkelt insistera på att det ska gå. Men nu har vi en ond cirkel, och jag är riktigt glad åt att det faller bort en timme på grund av höstlovet. Jag känner inga som helst framgångsvibbar för min dramaundervisning just nu.
