9.10.09

Fula ord

Mina elever svär ofta så öronen krullar sig, och jag blir faktiskt inte ens särskilt avtrubbad. Många av dem vet att jag alltid reagerar, så de ber om ursäkt nästan i samma andetag som de klämt ur sig ett invektiv.


Men i dag var det jag som svor, och riktigt illa. Jag har nämligen en tillvalsgrupp i drama som i sina bästa stunder kan vara hur duktig som helst, men vi har oddsen lite emot oss på fredag eftermiddag. Dessutom har jag länge misstänkt att flera av dem har valt kursen på fel grunder: för att de har hört om den av folk som gick den ett år då den leddes av en lärare som mest lät dem se på film, eller gå hem om de verkade trötta. Flera av dem är duktiga på att improvisera och ta risker, men flera av dem verkar också komma till timmarna med inställningen att det är ett tillfälle att slappa och jönsa med kompisarna.

Vi har pratat om förutsättningarna för en fungerande dramagrupp, gjort upp gemensamma spelregler och tagit talrika timeouts för att få bukt med olika problem. De kommer med en massa förslag på bättre arbetsro, som alla utgår från att de ska styras utifrån: slängas ut eller få en anmärkning. Jag försöker få dem att fundera på någon form av inre motivation, men tanken är främmande för dem. Kontentan blir att det tidvis händer alldeles bra saker på timmarna, men att jag ständigt får bryta, ta om och gripa in för att föra arbetet framåt. Och idag blev jag bara så himla arg till slut, så jag röt:

- Kan ni sluta med det där satans babblandet??!

Jag hörde någons viskning eka "Satans!!!" som om det var det sista de hade väntat sig att höra av mig. Och det kanske det borde vara. Ibland härmar jag deras vardagssvärande för att uppmärksamma dem på hur de låter när vart och vartannat förstärkningsord är ett könsord. Men det här var ingen planerad effekt, jag blev helt enkelt så rasande. Jag sade en del annat åt dem också, bland annat att jag just då inte visste om jag hade lust att undervisa dem längre. Till slut gick de på rast och så fortsatte vi under lite mer ordnade former. Stämningen förblev dämpad, men de var mer koncentrerade på arbetet än innan.

Om det här skulle vara en Hollywoodfilm skulle det sluta med att någon hade ställt sig upp och betygat att jag är den mest inspirerande dramaläraren ever, och att de från och med nu skulle göra sitt bästa. Så går det förstås inte till i verkligheten. De sade inte så mycket, och ingenting alls blev bättre av det här, tror jag. Jag tror å ena sidan att det är bra att kunna behärska sig, och jag är inte till freds med mitt utbrott. Å andra sidan anser jag att elever gärna kan få se människan i alla lärare. Och just den här människan är så himla trött på att undervisa drama med en grupp som (det kom fram i diskussionen efteråt) har gått och väntat på när jag ska dra fram dvd-lagret och låta dem chilla framför bioduken.

På något sätt måste jag komma till rätta med min egen irritation över ämnet och gruppen. Envishet har räddat mig många gånger tidigare, och jag har vänt många jobbiga situationer med klasser till framgång genom att helt enkelt insistera på att det ska gå. Men nu har vi en ond cirkel, och jag är riktigt glad åt att det faller bort en timme på grund av höstlovet. Jag känner inga som helst framgångsvibbar för min dramaundervisning just nu.

6.10.09

Fritt skrivande

Jag testar ett nytt sätt att låta mina elever skriva fritt. De flesta vill ha så mycket fri skrivning som det bara går, så nu har jag gjort så här:

  • Jag skaffade böckerna Unjournaling och Yoga for the Brain. De är utmärkta böcker som ger massvis av konkreta uppslag till vad man kan skriva om, men de är förstås på engelska, så därav följande steg:
  • Jag plockade ut lämpliga övningar och översatte dem. Det blev tre sidor, med totalt 45 olika skrividéer.
  • Eleverna har alla fått ett ex av häftet med skrividéer och anvisningen att skriva alltid när de har en stund över på timmarna.
Jag har sagt till dem att de ska skriva mycket och att jag handleder dem alltid då de vill ha hjälp, men att jag inte bedömer varje text med en siffra. I stället tittar jag på hur de jobbar medan de skriver, och inför betygen får de plocka ut tre texter som de tycker representerar deras bästa resultat. Eftersom vi inte har haft betyg ännu så vet jag inte hur den delen kommer att fungera, men det har varit roligt att se hur ivrigt de har börjat skriva. Och på det här sättet fungerar det mycket bättre att konferera enskilt med någon som håller på att skriva, vilket känns mycket mer motiverande än att skriva en massa kommentarer till något som redan är färdigskrivet. Dessutom har jag numera alltid ett svar på den riktiga klassrumsklassikern: "Jag är klar! Vad ska jag göra nu?"

Inspirationen till att jobba just så här kommer från Writing Workshop, som är den bästa bok om praktisk skrivpedagogik som jag har läst på sistone. Det går också att komma långt genom att bara googla på "writing workshop". (Jag länkar nu till Amazon helt enkelt för att de har bäst info om böckerna, personligen har jag inte köpt dem där!)

Villrådig

Jag har en to-do-lista. Alltid med mig. Den är faktiskt ett to-do-häfte, och att-göra-sakerna är graderade på fyra olika listor enligt principen 1 = måste fixas, annars dör jag, 2 = normalviktigt, 3 = bra om det blir gjort och 4 = kul, men ingen kommer att märka om det förblir ogjort. Så betar jag av listan uppifrån, och det här håller mig flytande, levande och vid mina sinnens fulla bruk.


Nu har det uppstått ett litet problem, bara. Jag har varit så orimligt effektiv så jag har betat av typ allt! Förra veckan var listorna flera sidor långa och jag trodde jag skulle få krupp. Nu är de nästan tomma. Flera punkter består dessutom av väldigt enkla uppgifter, typ "sätt fram låda för inlämnade böcker i biblioteket". Om jag pressar lite så har jag snart en tom lista! VAD ska jag göra då??!

5.10.09

Bra arbetsmiljö

En elev som jag inte undervisar, men som jag kommer att ha i en tillvalskurs senare i år, frågade om den kursen kommer att hållas i mitt klassrum. Jag sade att jag inte vet, men att det troligen är så. Eleven svarade längtansfullt:

- Jag hoppas verkligen det. Det här är det finaste klassrummet i hela skolan.

Jag kommer att leva länge på det där. Mina små blommor, min matta (emot brandskyddsreglerna, hu ...), mina pinaler och grunkor -- de gillar det! Just nu filar jag på ett klassrumssoundtrack, att ha på rasterna. Det här är en av mina favoritlåtar, så den kommer med på skivan:

Status update

Jag får lite prestationsångest när jag inte har bloggat på länge. Så där som att jag borde ha ett särskilt djupsinnigt blogginlägg att ernbjuda, när jag nu varit tyst så länge. Dessvärre beror min tystnad inte på att jag har finslipat några teser som ska slå er med häpnad. Det har helt enkelt bara varit för mycket. För mycket elevärenden, för mycket administrativt elände, för mycket ordnande av program utöver den vanliga undervisningen, för lite tid för att undervisa bra, men timmarna går ju inte att skjuta upp för det. Lägg till ett sjukt barn, och det blir no bloggity.

Men trots det så känns det som att jag gör saker. Alltså gör som i åstadkommer sådant som är betydelsefullt. Under utlandsresan besökte vi en skola som arbetar enligt en särskild pedagogik, och jag har provkört en del av deras metoder sedan dess. Perspektivet är kort, men det har redan hänt saker i klassrummet. Fler som jobbar, mindre tjafs, större självständighet. Och så har jag läst ett par böcker som har gett mig idéer och fått mig att pröva lite nya system. Nya arbetssätt för eleverna, nya sätt för mig att bedöma dem. Mer om det i senare inlägg.